Unga Youth Code är något av det hårdaste och mest relevanta som hänt electro-industrial-genren på många år. Los Angeles-duon, som är ett par även privat, släppte tidigare i år andra fullängdaren Commitment to Complications. HYMNs Anton Lindskog fick ett samtal med sångerskan Sara Taylor i samband med höstens Köpenhamnsbesök.
Youth Code har varit ute på turné i en och en halv månad. Sara Taylor är klädd i svart när jag träffar henne backstage i Loppens loge. På en galge bakom en soffa hänger de outfits som hon och hennes partner Ryan George har valt för kvällen: T-shirts med de halvobskyra powernoisebanden Ramleh och The Grey Wolves.
– Det har blivit dåligt med sömn, säger Sara lätt beklagande. Det är inte så lätt att upprätthålla hygienen heller. I varje fall inte för mig som inte klarar av att duscha på spelställen. Jag får panik av att tänka på vem som har varit där före mig (skratt). Jag måste alltid vänta till vi kommer till hotellet.
I april släppte Youth Code andra fullängdaren Commitment to Complications, ett album som har tagit duons sound vidare och på samma gång stärkt släktskapet med punk och metal, där de har sina rötter.
Plattan har mötts av genomgående goda recensioner från etablerade electro-sajter (som kanadensiska I Die: You Die ) – men också från helt andra håll. ”The extreme metal record of the year may have arrived, and it was made by one girl, one guy and a truckload of old school sequencers and synthesizer” skrev sajten Riot-Nerd.
”Jag och Ryan är rätt aggressiva som personer, vilket reflekteras i musiken”
– Commitment to Complications är skivan som vi alltid velat göra, konstaterar Sara. Vi gör industrial men, som du säkert vet, är vi också mycket influerade av hardcore och metal. I takt med att vi har rört oss framåt – och allt eftersom Ryan har blivit bättre på att hantera sina instrument – så har vi kommit närmare den balans mellan dessa tre element som vi alltid har eftersträvat.
Ni har gjort en skiva som är råare, tyngre – men på samma gång mer lättillgänglig – än debuten!
– Jag och Ryan är rätt aggressiva som personer, vilket reflekteras i musiken. Att du uppfattar den som mer lättillgänglig beror nog bara på att produktionen är bättre med klarare ljud. Det är inget som vi medvetet har eftersträvat. Vi försöker bara göra vårt bästa. Jag är själv väldigt nöjd med resultatet.
I slutet av 2014 var Youth Code, tillsammans med tyska Haujobb, ”uppvärmningsakter” på Eye vs Spy, något som i det närmsta kan liknas vid industrisynthens svar på Monsters of Rock, där de två genregiganterna Skinny Puppy och Front Line Assembly delade scen under 17 datum genom Nordamerika.
Under turnén lärde Sara och Ryan känna Front Line Assemblys Rhys Fulber som kom att producera Commitment to Complications, ett album som till stora delar blev till i Sara och Ryans gemensamma hem.
-Vi blev väldigt goda vänner med Rhys vilket alltid en förutsättning för att vi ska kunna jobba ihop, säger Sara. Vi har också en väldigt stor respekt för hans arbete. Jag kan uppriktigt säga att jag gillar allt jag har hört som Rhys medverkar på. Det har jag gjort ända sedan jag var 16 år och lyssnade på Fear Factory.
Vad tillförde Rhys Fulber egentligen?
– Personligen så har han framförallt gett mig en knuff framåt och ett helt nytt självförtroende som vokalissa. På första Youth Code-skivan begravde vi min röst under effekter bara för att jag var inte bekväm med att höra mig själv sjunga.
Det sägs att Rhys skrek texterna till dig mellan tagningarna…
– Haha, jo det är sant. Han ville göra mig förbannad – och lyckades!
– Det var faktiskt väldigt jobbigt, säger Sara och låter märkbart tagen. Mina texter handlar ju uteslutande om saker som jag själv varit med om – och det är ofta rätt smärtsamma upplevelser. Att höra någon annan läsa texterna kändes konstigt. Det fick mig nog faktiskt att låta ännu argare.
Trots att Youth Code bara funnits i fyra år har de redan hunnit turnera ihop med flera av storheterna inom industrial och EBM. Utöver nämnda Skinny Puppy och Front Line Assembly har de bland annat öppnat för Front 242 och Suicide Commando.
Om ni hade fått fantisera fritt, vilket band hade ni då turnerat med?
– Oj vilken intressant fråga! Nu blir mitt svar förmodligen helt annorlunda mot vad Ryan hade sagt (skratt)… Men jag som gillar extrem metal säger Behemoth!
– Med risk för att göra våra fans besvikna – så hade jag annars valt någon mjukare elektronisk akt. Om The Knife någonsin skulle turnera igen så vore det en önskedröm. Eller Anohni. Men det är ju risk att vi hade skrämt slag på hennes fans.
”Min dröm är en trippel med Youth Code, ett black metal-band och någon mjukare elektronisk akt”
– För att svara mer förutsägbart så hade vi knappast tackat nej om Nine Inch Nails eller Marilyn Manson hade frågat oss heller. Men min dröm är en trippel med Youth Code, ett black metal-band och någon mjukare elektronisk akt. Tyvärr hade det blivit svårt att hitta publiken till det.
Jag tycker det är en väldigt cool idé. Vilka intressanta kontraster det hade blivit!
– Jo det tycker ju jag också. Men folk kan vara så otroligt inskränkta när det gäller musik. I somras turnerade vi ihop med Tribulation, ett väldigt bra metalband som vi för övrigt är goda vänner med. Till varje spelning kom metalsnubbar som bestämde sig för att hata oss i ögonblicket de fick veta att vi varken har gitarrer eller livetrummor i sättningen.
– För tre år sedan var vi förband åt AFI. I publiken stod hundratals yngre tonåringar och buade och gav oss fingret. Sådant är svårt att bemöta. Inte för att jag bryr mig nämnvärt om vad folk tycker. Men det stör mig när jag inte kan nå fram på grund av att någon har bestämt sig för att hata oss av väldigt ytliga anledningar!
Youth Code är Sara Tylers första band. Dessförrinnan jobbade hon under många år som roadie åt olika metalband medan Ryan spelade med hardcorebanden The Adored och Carry On. Hon bar förstärkare och sålde merchandise åt band som Behemoth och High On Fire. Intresset för industrirock väcktes dock i unga år.
– Mina föräldrar skilde sig när jag var liten, berättar Sara. Jag kom att stå min far närmst. Han spelade i ett band och hade elektroniska trummor hemma. När jag fick hälsa på honom gick jag igenom hans skivsamling. Där hittade jag plattor med Ministry och Nine Inch Nails. När jag lyssnade var det som att allt föll på plats. Den musiken innehöll allt som jag gillade.
När Sara och Ryan började dejta blev EBM och äldre industrial snabbt ett viktig gemensamt intresse. De hade bara träffats i sex månader när de startade Youth Code.
”Man måste vara väldigt, väldigt säker på att den andra personen alltid ställer upp”
Blir det aldrig problematiskt att ha ett band ihop med sin pojkvän?
– Jag skulle inte rekommendera det. Faktiskt inte till någon. Man måste vara väldigt, väldigt säker på att den andra personen alltid ställer upp för att det ska fungera.
– Jag och Ryan bor ihop. Vi har två hundar tillsammans och så Youth Code med allt vad det innebär. Man får uppenbarligen inte särskilt mycket tid för sig själv och precis som alla andra par så har vi haft våra motgångar. Men dynamiken mellan oss liknar inte något som jag har upplevt tidigare. Efter allt vi har varit med om har vi kommit att förstå varandra väldigt bra.
Precis som för Skinny Puppy, är djurrrätt en viktig fråga för Youth Code. Ryan och Sara är veganer och har, jämte bland andra Dennis Lyxzén och Earth Crisis, spelat in en video för PETA2.
För två år sedan väckte de viss uppmärksamhet när Sara tog ett laboratoriedjurs plats i videon till ”Consuming Guilt”.
– Vi ville få folk att reagera genom att sätta en människa i den situationen, förklarar Sara. Videon visar något som bland annat kosmetikaindustrin utsätter oskyldiga djur för dagligen.
Er låt ”A Litany (A Place to Stand)” avslutas med raderna ” Homophobia, Sexism, Misogyny, Transphobia, Racism, Animal Cruelty, and overall inconsideracy to life on this planet must be put to an end”. Det skulle kunna tolkas som ert manifest?
– Vi är inte något politiskt band och har inte någon särskild agenda. Men jag har en övertygelse att av mina 15 minuter – eller hur lång tid jag nu kommer att få i rampljuset – bör åtminstone fem minuter gå till de som inte har någon möjlighet att göra sig hörda.
– Och tro mig, jag är väl medveten om att min röst inte hör till de starkare där ute.
