Big Fish och KKPA på Medley – punk, vemod och lekfull eklekticism

Big Fish – Foto: Rick Titrö

När jag snubblar in på Medley i Malmö hör jag några personer diskutera vem den där Astrid är som man ska kasta kånkelbär på och varför man nu ska göra det. De refererar förstås till de trelleborgska trallpunkarna KKPAs kryptiska namn som i sin fulla längd lyder just Kasta Kånkelbär På Astrid. Ikväll delar de scen med det uppsaliensiska medeltidsmaskinmetalbandet Big Fish.

KKPA själva är dock inte riktigt lika spexiga med sina brötiga trallpunkstänkare inpyrda i vemodiga folktoner och vresiga metalriff. Frenetisk dtakt, tunggung och dundrande dubbelkaggar. Ikväll varvar de låtar från nittiotalets demokassetter ända fram till det postapokalyptiska efterpandemitidsalbumet Pestens tid (2022). Den utopiska ”I min värld” från andra demokassetten Herr Kloff kikar ibland buskar och träd (1996) presenteras rentav som en låt som var ny när Big Fish höll på sist.

Det är bara sångaren och gitarristen Martin Hansson som är kvar från den tiden. I övrigt består bandet av gitarristen Mathias Engman, den lekfullt meckiga trummisen Martin Wegren (Skav, He Who Walks Behind The Rows) och basisten Denny Karlsson som bara var en liten parvel när bandet bildades 1991. Mathias sjunger några rader i den progressiva Ulke-kompositionen ”En värld utan människor” och även om jag hade önskat att Hansson vågat sjunga på sin egen dialekt vågar han rentav pröva på lite scatting i ”Allt”. Bibetyboop!

KKPA – Foto: Rick Titrö

Det där var vårat bidrag till Melodifestivalen” säger Hansson om ”Mineralhjärtat” och syftar på alla de tonartshöjningar som ryms i flera låtar varpå någon i publiken ropar ”Alternativfestivalen!”. För trots allt svårmodigt bröt ryms det även minst lika mycket lekfullhet. Den hejdlösa allsången i dängor som ”I min värld”, ”Annelie” och just ”Mineralhjärtat”, den intrikata rytmiken i ”Känslokall” och den totala euforin i den visiga ”Glad i hågen”. Mellan varven kan jag rentav inte låta bli att studsa upp och ner men det är i den molldränkta dystopin i den folkmelankoliska ”När solen går ner” som KKPA är som starkast.

Medan Big Fish kliver upp på scenen brister en snubbe längst fram plötsligt ut i Thore Skogmans ”Storfiskarvalsen”. Ödsligt avskalat med dova pianon och lätta marschvirvlar inleder de med den ödsliga balladen ”När idag blir igår” som behandlar bandets egna biografi i förhållande till rasismens framfart. När de efter 26 års tystnad plötsligt kom tillbaka med det makalösa comebackalbumet Kalla döda drömmar som knep förstaplatsen på min personliga årsbästalista var det som ett helt annat band. Den industriella Dia Psalma-doftande medeltidsmaskinmetal de sysslade med på nittiotalet var utbytt mot en mognare och mer välbalanserad ljudbild. Ödesmättade ballader, hypnotiska besvärjelser och storslagen filosofi.

Men det är samma band. David ”Joxaren” Gieses (Moder Jords Massiva, Pure Pain) teatrala basröst och smutsiga skrot, Andreas Iverheds (454) tunga basgångar, Martin Sörboms (Rawhides, Fanscene, Siri Karlsson) mekaniska trummor och Tomas Rudströms (Entity, Pure Pain, 454) dova pianon, pumpande dragspel, varma bouzoukier, genomträngande krumhornssynthar och ännu mer industriella skrot. Gitarristen Arvid Eriksson har dock flyttat till Nya Zeeland och har istället ersatts av Erik Ullvin (Halva Mänskligheten, Charta 77, Sir Reg) på hypnotiska gitarrslingor och tunga metalriff. Allt uppbackat av programmerade backtracks med elektronik och ännu mera skrot.

Big Fish – Foto: Rick Titrö

När det nutida Big Fish möter det gamla i stänkare som ”Nyårshambo”, ”Vandringsvisa i de krossade skallarnas tid” och ”Vargavinter” uppstår en säregen brygd av ödsligt vemod, industriellt folkgung och lekfull eklekticism. Den röksugna berlinmursnovellen ”Bösebrücke” är dansantare än brukligt, ”Rim på liv och död” hittar ett ”London Calling”-doftande sväng och singelbaksidan ”Falskt alarm” blir rentav ett tungt Cornelis Vreeswijk-rave. David avslöjar att de är på gång med nytt material senare i år och bjuder på ett smakprov på den ännu outgivna ”Vad blir kvar?” om saknaden efter morsan. En typ av uppföljare till den hudlösa ”Döden vid Järva Krog” om farsan.

Allsången står som spön i backen i de gamla klassikerna, en snubbe står och ropar efter det obskyra samlingsspåret ”Chained” och när bandet ropas upp för ännu några låtar stämmer en annan upp i några rader ur Ulf Lundell-hommagen ”Stjärnfrukost”. För egen del är det det samtida Big Fish jag är som mest sugen på. Framförallt alla gåshudsframkallande ödesballader som ”När idag blir igår”, ”Döden vid Järva Krog” och den existentiella ”Fragment från en bang” och när Erik försvinner in i ett tumultartat maratonsolo i den poetiska ”Öregrund” faller jag fullständigt i trans.

Kanske är det rentav så att Öregrund är en portal till hela Öresund? Ett som är säkert är i varje fall att det inte bara är stadens parallella schlagerjippo som fått folk att vallfärda hit. Även spelningen på Medley är en angelägenhet som fått folk att hitta hit ända från Gävle. Så enkelt är det.