I dokumentären om Freddie Wadling från 1999, En släkting till änglarna, återkommer han flera gånger till att det är hans stämband som uppträder.
– Jag som person på en scen…det stämmer liksom inte riktigt. Det är i så fall rösten som ska stå på scen. Stämbanden som ska hänga som en liten kvirrande kolibri från mikrofonstativet. Eller snarare en asgam.
Som i jazzvärlden. Det är rösten som är grejen. Låtarna kan vara lite vad som helst. Och det är de också. Wadling blandar temalåtar från två Bondfilmer med Bob Landers, David Bowie, Monster Magnet, Radiohead och Robert Johnson. Men han spelar också ”Här slutar kartan” och ”Allt har varit möjligt länge nog nu” – båda komponerade av Stina Nordenstam – från senaste skivan The Dark Flower/Den mörka blomman från 2009.
Någon i publiken, där de flesta är i 40-50-årsålden, önskar ”Levande Begravd” från punktiden i Göteborg.
– Neeeeej….det känns inte sådär jättefräscht, svarar Wadling.
Det är rösten som bär oss genom spelningen. Den är trygg, liksom jordad, och trasig samtidigt. Alla texter blir tydliga när Wadling sjunger. De går inte att undvika, inte att gömma sig ifrån.
Men man uppslukas också av Wadlings hela gestalt och lite blyga, plirande uppsyn. Han är ingen asgam. Kanske en korp. Den svartglänsande, mytomspunna olycksfågeln med det säregna lätet. Han kommer in på scen stödd av käpp och sitter i en stol med en tjock bok med låttexter i knät. I ”Cherokee Dance” drämmer han en tamburin mot en resväska som står bredvid honom. Trummar med fingrarna i boken och låter armarna dansa ibland.
– Har ni inget bättre för er en fredagskväll? frågar han publiken och skrockar. Salongen är fullsatt. Femhundra personer sitter knäpptysta i Palladiums vackra konsertlokal, som varit både teater och biosalong, med målningar högt uppe i taket och balkonger.
Med på scen är Per ”Ruskträsk” Johansson på saxofon och Fläskkvartettens Sebastian Öberg och Christian Olsson på stråkar respektive gitarr, keyboard och trummor. När trummorna kommer in blir akustiken i det kyrklika rummet problematisk. Trummorna blir fläskiga, ekar obehagligt och skär sig mot det andra. På den här spelningen uppskattar jag faktiskt de förinspelade trummorna, som används på vissa låtar, mer än de riktiga.
När sista låten är slut sitter Wadling kvar på scen och väntar ut applåderna innan han meddelar att han har svårt att gå och därför inte går av scenen innan extranumret, som är ”My Funny Valentine”. Efteråt står publiken kvar länge och försöker klappa in honom. Vi vill ha mer än en dryg timmes konsert. Men det blir inte mer. Jag känner mig inte riktigt nöjd. Och det är skönt. Att inte tröttna för det gör man så ofta på allt.
