Vad är det då jag hört? – en försvunnen intervju med Arab Strap

Arab Strap. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto

Strax innan Valborg gjorde HYMNs Alvar Johansson en intervju med Arab Strap inför releasen av deras nya skiva I’m Totally Fine With It Don’t Give A Fuck Anymore. Det gick inte riktigt som någon tänkt sig. Skribentens dator kraschade och inspelningen av intervjun försvann, och med den alla spår av samtalet. I stället tog någonting annat dess plats, och en oroväckande fråga steg till ytan: vad kan vi egentligen veta om den musik vi lyssnar på?

Min skrivarlärare ritade upp två cirklar som skar in i varandra i varsin ytterdel, någonting jag senare förstått kallas för ett venndiagram, och skrev i vardera cirkeln läsarens tolkning respektive författarens intention. Sedan knackade hon med pennan på den lilla yta där de båda möttes.

”Det här”, sa hon, ”är där den riktiga texten finns”.

Det kan tyckas som en självklarhet, men vi bör understryka att den där lilla ytan existerar delvis beroende, men också oberoende av de båda andra. För trots att den endast kan uppstå där de skär varandra, går det inte att säga vilken del som tillhör vilken cirkel. Likt ett barn kan vi peka på var generna kommit ifrån, men aldrig frånsäga oss att barnet på något sätt skulle ha en egen existens, en som går bortom att bara vara en sammanslagning av det som kommit innan. Någonting nytt har alltså uppstått, någonting som varken sändare eller mottagare har någon makt över, en egen existens har vridit sig ut ur mellanrummet.

Jag var något tveksam till detta innan jag upplevde det själv.

Arab Strap, 90-talets suraste band, har lyckats åstadkomma en av 20-talets finaste återföreningar med 2021s As Day Gets Dark och den kommande I’m Totally Fine With It Don’t Give a Fuck Anymore. Kanske kan det allra bäst beskrivas som en sorts mardrömslik magisk realism, där samtida neuroser ges ett apokalyptiskt sken, ett febrigt och kladdigt sammanbrottsdisco. Vi scrollar rakt ner i avgrunden, ett brinnande svart gap, med huvudena sönderbombarderade av information och ensammare än vi någonsin varit.

Det trodde i alla fall jag.

”Vi är inte alls negativt inställda till ny teknik. Vi är ju för utveckling”, sa Aidan Moffat när jag pratade med honom och bandkollegan Malcom Middleton. Han la till att han tror att unga är framtiden, att de som får rösta nu förmodligen är betydligt mycket klokare än de förra generationerna, att han generellt är rätt hoppfull och gärna kollar videor på Youtube på folk som bygger med Lego.

Så, vad är det då jag hört[1]?

Diskussioner kring detta brukar blossa upp med jämna mellanrum, men då nästan alltid kopplat till vad skaparen kan sägas vara ansvarig för, huruvida den rasism som mottagaren ser i verket kommer från upphovspersonens eller inte, huruvida vi är ansvariga för vad andra väljer att tolka, om man kan välja att tolka – repetera ad nauseam.

Betydligt mycket mer sällan diskuteras verkets plötsliga tillstånd, bortom författarens makt och läsarens förstånd. Den lilla ytan där cirklarna skär varandra har greppat sin egen existens, det tycks oss i brist på annat, blivit självständigt, medan vi i sin tur blivit maktlösa. Implikationen av det som skaparen inte menat men som mottagaren ser, och det som författaren menat men mottagaren inte ser, är att verket fått samma ontologiska status som ett språkligt tecken. En självständig existens, som vi tvingas manövrera, snarare än något skapat av oss själva.

Min inspelning är försvunnen, jag kan inte bevisa att Moffat och Middleton sagt eller inte sagt något. Kanske har jag också denna gång så att säga klarat mig. Min tolkning kan få vara intakt och i och med det harmonin mellan skapare-verk-mottagare stabil och ostörd.

Men sen då? I’m Totally Fine With it… är på väg ut i etern. Vem vet vad som väntar.


[1] Naturligtvis, naturligtvis, naturligtvis är jag medveten om att konst innebär en uppskruvning, en tillspetsning av drag hos skaparen, att det inte går att kräva att en konstnär på fullaste allvar ska stå för allting som uttrycks i musiken. Men det som överrumplade mig var att både Moffat och Middleton verkade genuint perplexa över mina frågor. Som om det gick stick i stäv med vad de tänkt sig.