Ingen tror att musik är farlig längre. Visst, jag har försökt, men försöken tycks rätt tama och sorgliga så här i backspegeln. Och visst – vi bråkar fortfarande om gangsterrapens vara och icke-vara, men verkar det inte mest som ett valhänt försök att råda bot på någonting genom att angripa det enda vi fortfarande känner oss ha makt över – kulturen? Inte är det väl gangsterrapen i sig som skulle vara farlig, utan det vi tänker att den gör med kidsen?
Det har ju inte alltid varit så här.
Jag minns fortfarande första gången jag läste om Fat White Family, för snart åtta år sedan i samband med Songs For Our Mothers, och hur Fredrik Strage beskrev ett band som verkade upplockade från Europas värsta förorter, hur de tryckte i sig alla substanser de kom över och utgjorde ett reellt hot mot alla former av mental stabilitet och trygghet.
Klart man blev tagen.
”Testa alla andra droger, men inte koks”
Åtta år senare ser ju saker annorlunda ut, både för Fat White Family och resten av världen. Men, vi hamnar ändå i knark det första vi gör, jag och Lias Saoudi. Han har nämligen druckit kaffe idag, för omväxlingens skull. Och kaffe, det är typ som … riktigt dåligt kokain.
– Man blir stirrig och nervös och sitter bara med sin telefon. Det är som timmarna efter man dragit en riktigt dålig lina, du vet, säger han.
Vi sitter längst nere i ett förråd på Riche Fenix i Stockholm. Innan vi gick in pekade han på dörren och sa ”så det är hit Gestapo för en?”.
Jag har aldrig tagit kokain.
– Gör inte det. Testa alla andra droger, men inte koks. Det kommer inget bra ur den. Alla andra droger har en åtminstone någon positiv effekt, men inte kokain.
Det känns som att det alltid är heroin man säger det om.
– Nej, koks. Koks och skunk.
Skunk?
– Kemiskt gräs, typ. Hundra gånger starkare än grejerna de tog på 60-talet. Det är bara fucked. Jag vet inte, jag har aldrig sett en bild på några hippies från 60-talet som sitter och har det gött och tänkt ”fan om jag bara kunde få röka något som var hundra gånger starkare”. Allt ska bara bli bättre, starkare, tillväxt. Det känns som ett samhällsfenomen.
Det är något dystopiskt över hur knark verkar bli mer och mer till en nyttomaximeringsgrej. Ganska länge var väl missbruket den sista bastionen för total självutplåning. Nu förtiden ska man typ kombinera sitt missbruk med en produktiv karriär.
– Vice vill att jag skulle göra något om en collegeprofessor i USA som använde heroin men också skötte sitt jobb. Någonting om att vara typ funktionell missbrukare.
Hur som, det för oss i alla fall in på det första som slog mig efter att ha lyssnat genom nya skivan – är det kört?
– Är det kört?
Skulle du säga att det är kört för oss?
– Jag tror att det handlar om – jag läste en bok om det här – att i framtiden så kommer maskinerna att se på oss på samma sätt som vi såg på det som kom innan oss, det tidiga livet på jorden. Så inom de ramarna så är det kört, men samtidigt, det är ju inte kört för livet i sig. Maskinerna fortsätter ju där vi slutar. Vilket är fruktansvärt, om man har någon sorts känsla av andlighet.
Har du det?
– Mer med åldern. Det finns saker som är för konstiga för att man helt ska kunna förneka att det finns något annat. Gnostiska grejer. Jag tycker det är svårt att underkasta sig maskinerna, men det verkar vara ditåt vi ska.
”Den här åldern börjar folk nära en dö – någon kolar, och då får man en helt annan syn på saker”
Du verkar ha en ganska deterministisk syn. Är det potentiellt kört, eller är vi obönhörligt på väg mot vår undergång?
– Inte undergång, snarare en övergång till någon annan form av liv. Om människorna aldrig dykt upp utan det alltid varit ormbunkar och dinosaurier, hade det varit en tragedi? Jag vet inte. Men jag känner någon sorts acceptans. Har man inte kört huvudet helt åt helvete på grund av knark så kommer det en viss acceptans och … vishet, eller något, med åldern. Man har åkt runt i den här loopen tillräckligt länge för att inse att det är en loop. Så oavsett vad man tycker om saker så blir man mer harmonisk tror jag. Är det kört? Jag vet inte. Men jag är rätt tacksam för den bit jag har av livet. Och i den här åldern börjar folk nära en dö – någon kolar, och då får man en helt annan syn på saker.
Jag har tänkt en del på det här med självutplåning och självförstörelse. Det anses vara något negativt – eller, negativt är det ju per definition – men någonting som ska undvikas. Men finns det inte en frihet i självutplåningen? Särskilt om vi nu är på väg mot någon sorts post-humant liv.
– Jag tycker att det finns en aspekt som är, om inte heroisk, så åtminstone ett sätt att ta ansvar. Allting systematiseras bara hänsynslöst hela tiden, vi förvandlas långsamt till kod och data för någon sorts reklamverksamhet online och fråntas all känsla av andlighet, kulturell kontext eller tro- livet i sig blir tomt. Upplysningen har kört oss rakt in i någon sorts sterilt landskap utan mening.
Kan det då finnas någon sorts poäng, frihet, skönhet – kalla det vad man vill- men någonting i idén om samhällsmässig självutplåning? Bataille, den franska författaren, såg ju någon sorts dygd i förstörelsen. Han har bilder han ofta återkommer till av förstörelse-riter, där folk samlas och kastar värdesaker in i elden. Förstörelsen, utplåningen, är att frigöra sig själv från sina kedjor, så att säga.
– Förstörelsen verkar ju vara inbyggd i allt. Historien – om hur civilisationer så att säga reser sig och sen faller, och i naturen, hur celler konstant bryts ner. Skav, friktion, förstörelse verkar symptomatiskt för existens. Och det är ju någonting vi försöker arbeta bort hela tiden, som samhälle, friktionen som en grundläggande drivkraft.
Jag har några tankar om det kopplat till er nya skiva Forgiveness Is Yours, men du är kanske rätt mätt på att prata om den? Eller? Tröttnar du snabbt på något när du är klar med det?
– Det slutar ju alltid med skilsmässa, eller hur? Alltså när arbetet är klart med en skiva, då är du ju redo att skiljas från den, den är färdig. Men samtidigt så börjar det för alla andra, och du måste på något sätt försöka ta dig in där igen. Man hemsöker låtarna som lever ett helt eget liv nu.
”Today You Become Man” är en av de låtarna jag fastnade mest för på nya skivan.
– När jag skrev den texten hade jag precis läst en bok av David Keenan som heter This is Memorial Device och som är skriven med skotsk slang, precis på det sätt som min storebror talar, vars berättelse det ju också är. Så jag skrev ner den, utan att tänka mer på den. Men sen så kom den tillbaka igen. Jag tror att det kan ha att göra med hela maskulinitetsdebatten – toxisk maskulinitet, hur män ska vara, och den era vi lever i där män konstant liksom försöker vara medvetna om hur de är som män. Och det finns mycket i det jag tycker är positivt, men samtidigt så är mötet mellan den synen och andra traditioner inte direkt … friktionsfri, som den situation min storebror är i, där han tvingas förhålla sig till båda. En kultur anser att omskärelsen är en manlighetsrit, den andra att det är övergrepp på barn.
”Båda mina föräldrar har ganska mörk humor, men ingen av dem har direkt något konstnärligt intresse”
Ur ett Freudianskt perspektiv finns det ju något påtagligt intressant med det här, att det finns en ritual där det sker vad man skulle kunna kalla en sorts ”symbolisk kastrering”, och att det också är det som är steget över in i mandomen.
– Jag undrar hur det har förändrat min bror. Han har varit en enormt stor influens på mig. Båda mina föräldrar har ganska mörk humor, men ingen av dem har direkt något konstnärligt intresse. Men han – han hoppade av skolan och ändå lyckades han på något sätt fuska in sig på ett konstuniversitet sen. Och han har alltid haft en sinnessjukt mörk humor. Det är hans försvarsmekanism tror jag. Ingenting kommer någonsin åt honom. Och det är ju det som varit en grundpelare för Fat White Family – ge mig den mörkaste skiten du kan tänka dig så försöker vi driva med det. För det blir ju ett sätt att hantera en värld som försöker äta upp en levande – man driver med den. Hånar den. Det är grunden i bandet tror jag. Min bror har dragit den där berättelsen ofta, inte som någonting sorgligt utan snarare som nu ska ni få höra något sjukt asså, och det slog mig att det kanske är liksom … det som är vägen in i Fat White Family, den omskärelsen.
Den andra låten jag fastnade för var ”Polygamy is Only 4 The Chief”. För ett tag sen försökte man få i gång ännu en sådan där surrealistisk kulturdebatt i Sverige, om polygami och dess vara eller icke-vara- ja du vet hur det brukar bli med sådana debatter. Till slut tror man att man håller på att bli galen. Låten kändes nästan som en ventil för all galenskap – ta ett ämne och bara … trissa upp oddsen. Double down, så att säga. Driv det till någon sorts ännu absurdare horisont.
– Hela den debatten är bara så … livlös. Den bara pågår. Man försöker liksom … ”lösa” sex. Hitta en mekanism som går att applicera på alla. Och det kan man inte. Man kan inte ”lösa” sex. Sex är ju makt. Någonting så djupt mörkt och ociviliserat man aldrig kommer åt att göra rumsrent eller logiskt, hur man än gör. Bataille har något om det, jag tror att det är i Eroticism, han pratar om vissa kulturer där alla lever i monogama förhållanden men hövdingen har rätt till vem han än vill ha. Det har tydligen inte hänt så mycket på det området, nu när Bill Clinton visar sig åka på sina flygresor med Jeffrey Epstein, eller hur?
”Det har tydligen inte hänt så mycket på det området, nu när Bill Clinton visar sig åka på sina flygresor med Jeffrey Epstein”
Ibland tänker jag att det enda sättet att ta sig an groteska, mörka, absurda och tragiska ämnen bara är att … trissa upp det. Göra det värre, galnare. Då försöker man i alla fall inte ge sken av att ge en rättvis eller ”sann” bild av det, någonting man ju aldrig någonsin kan göra med det allra mörkaste.
– Det är en impuls att liksom spotta på det propra, tror jag. En djurisk impuls. Man försöker hålla tillbaka det men någonting i en vill liksom alltid bara … Det går inte att bli av med. Det är nog därför jag gillar rockmusik så mycket. Den fungerar som en ventil.
Jag var rätt ung när man började prata om er i Sverige, men jag minns att man ändå skrev om Fat White Family som ”farlig” musik.
– Vilket ju inte finns längre.
Nej, eller hur? Det var min fråga- finns det någon sorts musik som skulle kunna kallas ”farlig” idag?
– Nej. Musiken har fråntagits det. Kanske att det finns kvar någonstans, i en avkrok av soundcloud-rap scenen. Men jag vet inte. Galningarna finns ju fortfarande där ute, kanske är det där de gömmer sig. Jarett Kobek skrev en bok om XXXTentacion, som heter Do Everything Wrong. Den är verkligen fascinerande. Och jag menar – killen var ju ett jävla monster och en kvinnomisshandlare, men också uppvuxen inom hela amerikanska fängelsesystemet, bara våld och hot runtomkring honom, särskilt mot kvinnor. Men han slog ju igenom på riktigt medan han satt inne, kort innan han blev ihjälskjuten, och då skrev Pitchfork någonting i stil ”XXXTentacion is blowing up behind bars – should he be?”. Kobek påpekar hur hela perspektivet i den texten verkar vara ”de onda ska inte få ta del av det bra, och framgång är bra”. ”Should he be blowing up?”- vad fan tycker ni att han ska göra egentligen? Han sitter ju inne! Den skenheligheten som driver Pitchfork att skriva en sådan artikel och strunta totalt i att ta hans uppväxt i beaktning gör mig illamående.
”För att det ska fungera behöver man kunna se något subversivt, transcendentalt i konst”
Det känns ibland som att den där svårigheten att ta in att dåliga människor kan göra bra konst grundar sig i en sorts känsla av orättvisa? Någonting i stil med att förmågan att skapa konst är en gåva, men att man i de fallen känner att gåvan getts till en person som inte förtjänar det, när det finns så att säga goda människor som inte får den?
– Det är en del av någon sorts homogenisering, tror jag. Länge var ju konsten sedd som något för dårarna, så att säga. En plats där folk som inte passade in i samhället på ett eller annat sätt kunde ha någon sorts frizon, genom vilken resten av samhället fick en klarare bild av sig själv – utifrån. Men för att det ska fungera behöver man kunna se något subversivt, transcendentalt i konst. Och det vet jag inte om vi kan, inte bara i konsten utan… alls. Vilket gör folk rädda, ensamma, de tappar förmågan att kommunicera och förstå varandra.
