På fredags släpper Londonbaserade Fat White Family sin nya platta Songs For Our Mothers genom egna bolaget Without Consent. Det blir uppföljaren till bandets garagepunkiga debutalbum Champagne Holocaust från 2013. Felix Lindén ringde upp frontmannen Lias Saoudi.
De flesta brukar vara vakna när jag ringer upp dem för en intervju på avtalad tid. Inte Fat White Familys Lias Saoudi. När han svarar är han så nyvaket sömndrucken att det inte går att förstå vad han säger. Efter ett kort och i stort sett obegripligt samtal så bestämmer vi att jag ska ringa upp en timme senare.
När jag ringer upp igen ligger han fortfarande i sängen. Han ber om ursäkt, säger att det blev lite mycket igår. Det hörs, rösten är grötigt trasig att det är svårt att förstå vad han säger över den spruckna telefonförbindelsen. Lias förklarar att han är fruktansvärt bakis men gärna gör intervjun nu i alla fall. Visst, säger jag, och börjar fråga om den nya skivan Songs For Our Mothers som släpps nu på fredag.
– Det var en lång och utdragen process att spela in skivan, säger Lias. Det var jobbigt och ganska smärtsamt. Vi turnerade hela tiden och alla knarkade för mycket. Så det är ett tips till alla som vill spela in en skiva: om ni nånsin vill bli klara, knarka inte massor hela tiden. En del av låtarna på det nya albumet är riktigt gamla, saker som vi började på när vi startade bandet för fem år sedan. Annat är helt nytt.
”Vi turnerade hela tiden och alla knarkade för mycket”
Hur går det till när ni skriver låtar i Fat White Family?
– Ärligt talat så vet jag inte hur det går till, säger Lias, jag vet inte hur vi får det att funka, eller om vi alls får det att funka.
När jag frågar om vad låtarna på nya skivan handlar om så blir Lias fundersam. Tror jag, eller så tar han bara en kort paus för att han är så trött. Det är ganska uppenbart att hans tankar inte är så klara idag, bakfyllan gör det rätt grumligt.
Han försöker förklara att albumet handlar om relationer, destruktiva, förtryckande, utnyttjande relationer. Relationer och fascism, och något annat som han inte hittar ordet för. Han letar, tappar bort sig, bestämmer sig för att fascism var ordet han letade efter så han säger det igen. Relationer och fascism och fascism. Efter en lång utläggning om hur mycket han gillar fascismen och nazismen, om deras propaganda, uniformer och retorik pausar han igen och säger:
– Alltså jag är inte nazist. Jag tycker bara att det är fascinerande.
Eftersom jag följt Fat White Family ett tag så har jag såklart förstått att bandet inte är nazister. I intervjuer och på deras Facebook framstår de snarare som tydligt vänster. Även om Fat White Family är en sorts vänster som inte skulle passat särskilt bra bland den städade svenska PK-vänstern. När vi börjar prata om det politiska klimatet i England säger Lias att han önskar att alla Tory-politiker också skulle hängas upp i köttkrokar, en referens till Benito Mussolini som slutade sin fascistiska karriär hängandes död i en köttkrok.
”Jag vill inte leva i deras värld men jag är tvungen att göra det”
– Jag hatar de där människorna, den brittiska adeln. De är ett gift, bort med dem, skjut dem. Deras makt går tillbaka hundratals år. Jag vill inte leva i deras värld men jag är tvungen att göra det. Och det här är min reaktion på det.
På er Facebook-sida uppmanade ni människor att rösta på Labour…
– Nu när Jeremy Corbyn är Labours partiledare så känns det OK att uppmana folk att rösta på Labour igen. Labour-ledarna innan honom var ansvariga för att England gick in i krigen i Irak och Afghanistan, och all den där skiten. De där människorna var också vidriga, sådana som Tony Blair. Jag hatar den jäveln, precis som de flesta gör. Människor kommer dansa på gatorna när han dör, som de gjorde när Margaret Thatcher dog. Det kommer firas, det kommer bli som en helgdag.
Lias tystnar, öppnar vad jag antar är en ölburk, tar en klunk och fortsätter:
– Tony Blair lämnade ett jävligt skadat England bakom sig. Och det gjorde att folk skydde Labour i åratal efteråt.
Det märks att Lias vaknat till nu. Hans tankar är klarare, resonemangen begripliga och rösten har skönt nog lämnat det värsta Tom Waits-stadiet.
– Men Jeremy Corbyn har alltid varit på rätt sida av historien, han har alltid röstat rätt. I Storbritannien styrs nästan all press av högern, och det märks, under hela hans kampanj så förde tidningarna en kampanj mot honom. De är rädda för en sån som Corbyn, som faktiskt är vänster, faktiskt är socialist.
I februari ger sig Fat White Family ut på turné. En turné som kanske, kanske inte, tar dem till Sverige. Lias tror det, men är osäker. Turnédatum är inte hans starka sida. Förhoppningsvis kommer bandet hit, och förhoppningsvis ställer de inte in som förra gången, Fat White Family är nämligen kända för att vara spektakulära live. De flesta liverecensioner jag läst får det att låta som att bandet är bättre än något annat just nu. När jag frågar hur Lias tänker kring att spela live så svarar han på sitt typiska sätt:
– Jag har sjungit i band i säkert tio år nu, jag har aldrig någonsin haft en aning om vad jag sysslar med och jag gillar det.
”Jag har aldrig någonsin haft en aning om vad jag sysslar med och jag gillar det”
Hur har det varit att turnera i USA?
– Amerika är en fruktansvärd plats. Maten är såklart skit. Du kan köra i tusen mil utan att ens se en frukt. Överallt samma snabbmatskedjor. Och bilfärderna är oändliga. Bara för att komma till något ställe där allt känns som att man är tillbaka på ruta ett. Det är förjävligt att turnera i USA. Förutom västkusten, jag gillar västkusten.
Ni spelade er låt ”Is It Raining In Your Mouth” på David Letterman några månader innan han slutade…
– Det var riktigt roligt. Kul att få vara med på TV. Det har vi aldrig fått vara hemma i Storbritannien, förutom när vi spelade på Glastonbury. De vill inte ha sådana som oss på TV i Storbritannien, istället kör de något typiskt meningslöst indieband som skriver gnälliga låtar om vädret i London. Nånting som människor med samma mentala förmåga som självupptagna barn gillar. Eftersom det inte blir några problem på det sättet. Jag kanske låter bitter, men jag är ju bitter, varför skulle jag inte vara det?
– Fan, jag måste göra något åt den här bakfyllan, säger Lias, dags att börja arbeta på nästa. Jag tar det som en hint och tackar för intervjun. Han säger att han hoppas att jag fick några användbara svar i alla fall och ber om ursäkt för att han är så bakis. När han säger hejdå låter det som att han är på väg att somna.
