Fat White Family är ett band så smutsigt att paparazzibilderna på en nakenbadande Justin Bieber framstår som julkort i jämförelse. De kan lika många obscena uttryck som ackord och lät debutalbumet Champagne Holocaust prydas av en människoliknande gris vars könsorgan sträcker sig ned till knäskålarna.
I sina mest briljanta stunder (”Is It Raining in Your Mouth?”) lät debutalbumet som något den irriterande fågeln från Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul hade kunnat producera. (Vilket den givetvis inte har gjort. Säg mig, hur skulle ett sådant samarbete kunna generera en låttitel som ”Bomb Disneyland”?)
Nu kommer uppföljaren och denna gång tycks The Fat Whites ha sjunkit ännu djupare i dyn. Songs for Our Mothers kravlar runt i nazi-referenser. Här tas ett slutgiltigt farväl av Joseph Goebbels och ”Lebensraum” sjungs till sorgsna Hawaii-toner. Londongruppen vältrar sig även i mörker av mer samtida karaktär. Brittiske läkaren Harold Shipman, mer känd som massmördaren ”Doktor Död”, har fått en egen låt.
Albumet har sina höjdpunkter. De musikaliska tvåäggstvillingarna ”Whitest Boy on the Beach” och ”Tinfoil Deathstar” är beroendeframkallande och blir bättre för varje lyssning. Den förstnämnda känns, med sitt intensiva driv, som The Black Eyed Peas hit ”Pump It!”… alltså, så som den skulle låta efter att ha genomlevt månader av tortyr på kärleksministeriet i Orwells 1984.
Fat White Family fortsätter att vara ett av de mest fascinerande banden som finns. De fortsätter att väcka gränslös avsky och gränslös beundran på en och samma gång. Det finns egentligen bara ett problem: Songs for Our Mothers är inget vidare. Om debuten var ett exhibitionistiskt kaos är uppföljaren snarare så introvert att den blir omöjlig att relatera till.
[Without Consent, 22 januari]
