Noiseakten Wolf Eyes hör, sedan mer än två decennier, bland de mest framträdande namnen i Nordamerikas experimentella scen. I måndags spelade de på Silent Green i Berlin. HYMNs Tysklandskorrespondent Alvar Johansson var på plats.
Om vi köper premissen att musiken är en kropp är basen i detta fall köttet (vilket inte alls känns orimligt eftersom den stundtals har en faktiskt rent fysisk form, en kontur och tydligt pressar sig mot rummets alla kanter) – men grejen är den att ifall musiken nu är en kropp så är det en sjuk kropp, och köttet är alldeles blött och svullet. Närmaste referens bör vara en vattenskalle/ett vattenlik/att lämna en limpa bröd i diskhon över helgen. Klafs, klafs, klafs.
Diverse sjuka saker kan hända en kropp och just den här kroppen (om vi nu köper premissen att musiken är en kropp ikväll) är sjuk, köttet (alltså basen) blekt eller väldigt ilsket rött. Vilket såklart är högst oroande eftersom basen utgör grunden i Wolf Eyes musik – till skillnad från andra oljudsshamaner som karvar i tinnitusfrekvenserna är det stadiga våta suckandet från en mycket sjuk bas centralpunkten. Gillar du detta rekommenderas även Pharmakon, Puce Mary och en god och vänlig läkare.
Så nu står vi alla här och blir åksjuka, insjuknande, klafs, klafs, klafs.
Människor som gör sjuk konst har en tendens att vilja tvinga sjukheten ifrån sig, tydligt markera att den ju inte är en del av dem. Black metal-satanister, tortyrporrsregissörer, pigfuck-marodörer, smådjursbalsamerare och deckaruppviglare svarar ofta reflexmässigt ”ja men jag är ju bara en vanlig småbarnspappa som gillar hockey och att umgås med min fru eller kanske ta en tur till landet”.
Försvaret kommer som ett sätt att förekomma kritiken, misstanken, om att den som legat bakom något sådant måste vara en riktigt sjuk jävel.
Men, förstår de inte implikationen?
För om det här mjuka vattenskadade farliga sjuka inte kommer från de två (något träslöjdslärarliknande) männen på scen som metodiskt men nästan lite försynt matar ut den i rummet, vilket jag är villig att gå med på just på grund av hur tillbakalutat och förstrött de skapar sjukdom – var kommer den från då?
Om det är inte i er som det onda ligger, så var? Implikationen- någonstans utifrån, där något nu letat sig in.
Tanken är svindlande.
