Blues är magiskt! Jag minns när jag kom hem till en kompis, jag tror att vi var i 15-årsåldern, som skulle spela en bluesplatta han hade köpt. Det var Robert Johnson och jag minns att jag tyckte att inspelningarna hade väldigt dåligt ljud, men sedan förstod jag. Jag lyssnade massor på blues för många år sedan och älskar blueskonserter, men de senaste tio åren har antalet bluesspelningar blivit allt färre. Jag vet egentligen inte varför för jag gillar det, som sagt, mycket.
I lördags kväll var det dock dags för blues. Eftermiddagen hade tillbringats i ett soligt Dragör, strax söder om Köpenhamn, och solen lyste fortfarande över Amager när jag promenerade utmed Amagerbrogade. Walter Trout var annonserad på Amager Bio i Köpenhamn och han fyllde nyligen 70 år. Hans karriär tog fart i Kalifornien i mitten av 1970-talet då han bland annat spelade med John Lee Hooker och på 1980-talet ingick han i både Canned Heat och John Mayall’s Bluesbreakers. Därefter har det främst handlat om en solokarriär i olika skepnader.
Det var mycket folk på Amager Bio när jag kom dit halv åtta och stället hade fått en rejäl ansiktslyftning sedan jag var där senast. Ett blått ljus lyste över scenen och det var en härligt sorl i konsertlokalen. En halvtimme senare gick Walter Trouts fru, Marie Trout, fram till mikrofonen och presenterade sin man och konserten kunde inledas.
Det var fyra musiker som gick på scen i det blåa skenet och publiken jublade. Walter Trout inledde med en snygg matta av gitarrtoner som snart övergick till ”I Can Tell” och Amager Bio gungade igång. Det fortsatte på inslagen väg och vi bjöds på en fin mix av äldre och yngre låtar. Utöver det fick vi många tänkvärda ord från scenen mellan låtarna.
Walter Trout och bandet var på ett strålande spelhumör och glädjen spred sig snabbt i hela lokalen. För min del blev ”Wanna Dance”, ”All Out of Tears” (som han skrivit tillsammans med Marie Trout och Teeny Tucker), ”Playin’ Hideaway” och den avslutande Floyd Lee-covern ”Red Sun” i orangeblått sken några av höjdpunkterna. Även stunderna när hans barn kom in och spelade tillsammans med honom var särskilt fina. Både Dylan Trout (trummor) och John Trout var härliga inslag på scenen och vilken gitarrist John Trout är!
Walter Trout avslutade med att konstatera att han älskar Danmark och det sa han, liksom mycket annat under kvällen, med genuin ärlighet. Publiken jublade, stampade i golvet och efter en stund kom musikerna tillbaka på scenen och inledde en bluytung version av William Harris ”Bullfrog Blues”. På något sätt kastades jag tillbaka till stunden för så länge sedan då allt började för min del med den gamla deltabluesen. William Harris spelade bara in ett 20-tal låtar i slutet av 1920-talet och de är fantastiska.
Utanför Amager Bio hade det blivit mörkt. Folk lämnade lokalen och gav sig ut i Köpenhamnskvällen. Två danska män passerade mig utanför och den ena sa ”vældig godt” och dessa ord tycker jag är en mycket bra sammanfattning av denna härliga konsertkväll.
