Redan när jag såg att Cedric Burnside släppt en ny skiva visste jag att det kommer inte komma någon bättre i år. För mig är Cedric den senaste i en rad av geniala, genuina, mänskliga och extremt bra musiker i min favoritgenre: Hill Country Blues. En stil som är framvuxen i deltat i Mississippi och som är en smal nisch inom blues med inspiration från country. Det var hit grundarna av Fat Possum Records åkte för att finna det genuina soundet under 1990-talet. De fann blivande blueslegenderna R.L. Burnside, Junior Kimbrough, T-Model Ford, Cedel Davis m.fl.
När jag först hörde R.L. i början av sekelskiftet flög huvudet av mig. Det var det bästa jag hört: hypnotiskt, magiskt, upprepande, tufft och med en stil som sa: ”detta ÄR jag: inget fake – inget påhitt”. Och det är just det som Hill Country Blues är – genuint coola, hypnotiska musiker som trollbinder från första takt. Här finns inget intresse för karriär, pengar och berömmelse. De vill spela blues för de som älskar lyssna.
Jag som hatar att dansa kan inte sitta still. Jag blundar och känner att jag är i en Juke Joint (liten skitig pub) i urbana Mississippi, omkring mig är det lika underbara, coola människor som rör sig till de suggestiva rytmerna. Sen vaknar jag ur min dröm, och ser att jag är i min tvåa i Skurup och alla de underbara afroamerikanska kvinnorna och männen endast fanns i min dröm.
De legender som Fat Possum upptäckte i deltat var redan gamla, och tyvärr gick de vidare till sälla jaktmarker. Jag var inte långsam att ge dem tribute med mitt band DEAD Possum – så deras arv lever vidare i Sverige. Men inte som när Cedric Burnside levererar.
Cedric är barnbarn till R.L. Burnside, och under många år var de båda, tillsammans med R.L.s ”adopterade” vita hillbilly-gitarrist Kenny Brown, min absoluta supertrio för fantastisk musik. Cedric spelade då trummor i bandet, men har under de senare åren blivit en professionell bluesgitarrist. Han vann en Grammy 2021 med albumet I Be Trying (första Grammyn någonsin för en Hill Country-skiva). Han gör det som hans familj skulle vara stolta över: han för familjenamnet och genren vidare. Och han gör det otroligt bra. Jag älskar hans röst, det repetitiva soundet, hans genuinitet, hans leende, hans låtar och ja…. allt.
Jag vet inte vem som spelar back-up i hans band, men jag hoppas Kenny Brown är med (Kenny var en av hörnstenarna på senaste albumet av Hank Williams Jr så jag vet att han är i högsta grad på hugget). Skivan är producerad av Luther Dickinson som varit drivande i det rockiga North Mississippi All-Stars sedan decennier tillbaka. Oavsett är skivan en guldgruva. Jag som älskade Cedric som 25 år gammal trummis är överväldigad av hans teknik som country hill-bluesgitarrist. Han låter som han inte gjort annat än spela bluesgitarr.
Titelspåret, ”Hill Country Love” är ovanligt monoton, men det är just vad genren är och det som gör den så bra. Den officiella videon är en förlängning av historien – här är 2020 talets hill countrypublik! Mina favoriter är de traditionella låtarna som spelats i Mississippis Juke Joints i åratal: ”Po Black Mattie”, ”You Gotta Move”och ”Shake ’Em On Down” (de två sista akustiska versioner av Cedric). Men skivan öppnar med ”I Know”, en slidegitarr- och munspelsdriven blues som inte saknar något av hill countrys ingredienser. Men det finns, enligt mig, inte ett enda dåligt spår: ”Juke Joint” driver galet bra, ”Smile” är den minst country hill-doftande låten på skivan vilket inte gör den sämre. Den följs av den grymma ”Closer” där Cedrics röst följer gitarrens toner med en hypnotisk trumtakt i bakgrunden.
Och det fortsätter skivan igenom, ren magi!
[Mascot Label Group, 5 april]
