Sedan Peps Perssons traditionsenliga julagig på KB har Malmös mellandagar gått i bluesens tecken. Så även nu när både Peps och KB gått i graven. Denna mellandagstorsdag är det Jenny Blue & the Tombstone Shadows som för traditionen vidare på Medley.
I grund och botten är de ett coverband som varvar traditionella bluesklassiker av Little Walter, BB King och Buddy Guy med mer oväntade låtval och personliga översättningar. Och så lite Peps förstås. Allt med en lika stor respekt för traditionen som med en nyfikenhet på vad man skulle kunna hitta på med en låt. ”Honky Tonk Women” av Rolling Stones blir en livlig gospel, Nationalteaterns Bob Dylan-översättning ”Men bara om min älskade väntar” (”Tomorrow is a long time”) doftar ömsint country och JJ Cales ”Call me the Breeze” kläs i lekfulla växelbasar och stilbrott. För att inte tala om Ola Magnells ”Molande blues” och Siw Malmkvists Olle Adolphson-översatta Bobbie Gentry-dänga ”Jon Andreas visa” (”Ode to Billie Joe”).
Det är en brokig bukett av allt som har med blues att göra. Lika sammanhållet som spontant. Levande och varmt i en lekfull dynamik där Tor Anderssons (Blues Allstars) krämiga elgitarrer och riviga akustiska gitarrer och klaviaturmogulen Magnus Nörrenbergs (Buckaroos, Brickhouse)feta elorglar, lekfulla pianon och flinka elpianon möter Ponta Ottenfelts (Weaklings) tuffande vispar och blomsterpinnar och Gabriel Pyk-Waites (Ella, elle l’a) promenerande kontrabasgångar. Och i låtar som Arthur Crudups ”That’s All Right, Mama” och julgospeln ”Children, Go Where I Send Thee” tittar Branko Bergstrand (Malmö Spelbolag, Real Aces) in på lite munspel.
I fronten står Jenny ”Blue” Jonasson (Blues Sisters, Howlin’ Tramps, Jenny & the Dudes) med en själfull alt som får den mondänaste engelska och den bonnigaste skånska att bli ett och samma. Bonnie Raitts ”Papa Come Quick (Jody and Chino)” för osökt tankarna till Blues Sisters-kollegan Ingrid Savbrants översättning och i John Prines luftiga ”Angel from Montgomery” blir jag påmind om när Totta Näslund fick den översatt av Bodil Malmsten. Vad jag inte vet då är att även den Mikael Wiehe-skrivna Totta Näslund-dängan ”Ride Jonny, Ride” ryms i låtlistan. Liksom en mysig avskalad tolkning av Sanne Salomonsens, Søs Fengers, Thomas Helmigs och Anne Linnets ”Den jeg elsker, elsker jeg” med hela bandet sittandes vid scenkanten i duett på klingande danska med pojkvännen Lasse Lindskoug som till vardags sjunger i Pedalens Pågar.
Ändå är det inte förrän i de egenskrivna översättningarna och originallåten ”Moment 22” som det börjar brinna till på allvar. När de går från ett habilt coverband till något eget och personligt. När låtar som Big Mama Thorntons ”Hound dog” (”Brackan”) och danska Mike Andersens ”Over you” (”Över dig”) på sant Kal P Dal-manér översätts till bredaste skånska. Melissa Eteridge-översättningen ”Ge mig regn, ge mig vatten” (”Somebody Bring Me Water”) kunde översatts av en ung Louise Hoffsten och i den uppspelta John Lee Hooker-översättningen ”Du vet de e’ fel” (”You Know It Ain’t Right”) stämmer Branko och Tor upp i en eldig munspelsduell. Allra starkast är dock de souldrypande skilsmässoballaderna ”Hellre blind” (”I’d Rather Go Blind” av Etta James) och ”Låt mig få gå” (”Stop!” av Sam Brown) som fullkomligt får håret att resa sig längs armarna på mig.
”En väldigt nära vän har gått bort” säger Jenny och låter Bonnie Tylers ”The Best” bli en stilla vaggande minnesceremoni för Blues Sisters-kollegan Åsa Widerberg (Fluke, Sonic Groove). Hon som också med jämna mellanrum brukade stå bakom bardisken på Medley. Inte ett öga är torrt. Efter ytterligare några låtar vankar jag ut i vintermörkret och på vägen förbi bardisken ser jag Åsa stå och blanda en sista grogg. Hon kommer alltid vara med.
