Wilmer X avslutar sin första turné sedan 2011 med två spelningar på KB i Malmö, stället de spelat på fler gånger än något annat. Och sannolikt också där de varit som mest saknade. För även om Wilmer haft framgångar och varit populära i hela Sverige så är de ändå ett riktigt Malmöband. En del av staden. Och kanske det band som mer än något annat präglat stadens kulturliv under de 40 år de hållit på. Inte bara som det band de är – medlemmarna har växt ut till riktiga profiler och lokalkändisar genom sina förehavanden även på andra håll. Nisse Hellberg med sina soloprojekt, Sticky Bomb som DJ, och Jalle Lorensson och Thomas Holst som återkommande musiker i olika sammanhang.
När de nu, förstärkta av Janne Lindén, mångårig och suverän gitarrist i Hellbergs band, återkommer till KB är de efterlängtade. Två spelningar säljs ut på nolltid och när de spelade på Malmöfestivalen för några månader sedan var Stortorget fullpackat.
En del av förklaringen stavas självklart nostalgi, en gren svenskar är världsmästare i, men det är också så att inget band riktigt lyckats ta över stafettpinnen och gjort rock från Malmö till allmängiltigt gods. Bra band finns det gott om, men att lyckas ta sig upp på exempelvis Svensktoppen (”Vem får nu se alla tårar” hamnade kortvarigt på förstaplatsen 1991) eller andra nationella popularitetslistor är något annat.
Publiken på KB består till allra största del av 40-plussare som var med när Wilmer var som störst under 80- och 90-talen. Detta skiljer sig lite från spelningen på Stortorget då det var betydligt större andel yngre. Alla verkar kunna låtarna och många verkar se det som årets händelse. Trots att det är tisdag dricks det alkohol i stora mängder och stämningen innan spelningen påminner lika mycket om en blöt firmafest som en rockkonsert.
Sen går bandet på och öppnar med en ösig publikfriartrio i form av ”Hon är ihop med en insekt”, ”Om en hund mådde så här” och ”Möt mej i din djungel”. Jag har alltid tyckt att Wilmer X haft lite otur att många av deras bästa låtar inte blivit deras mest populära och det märks både här och senare i setet (exempelvis är ”Teknikens under” mest en bagatell, liksom hundlåten). Som tur var balanserar Hellberg, för det är han som är bandets självklara ledare, upp det med att spela flera låtar som förtjänar sin status i setet på ren kvalitet.
”Blod eller guld”, en av Nisses starkaste kompositioner, görs i den bästa version jag hört med Janne Lindén på taggtrådsgitarr och Thomas Holst-kompositionen ”Vem är den flickan”, där Thomas själv tar hand om sången med härlig nordvästskånsk dialekt, är så nära perfekt popmusik det går att komma. Och mot slutet hettar det till rejält. Både ”Spela under hot” och ”Kör dej död” är bland de bästa showstoppers som svenska band överhuvudtaget klämt ur sig och ”Den fria världen” är ännu ett exempel på när Wilmer X är som bäst. Starka melodier och frenetisk attack hand i hand.
Publiken älskar naturligtvis allt och det är lätt att förstå. Wilmer X förefaller evigt unga och har en påtaglig scennärvaro och förmåga att kommunicera med sin publik och få den att känna närhet. Jalle på munspel bidrar mycket till detta genom ständigt peppande framtoning. På dagarna fågelskådare och skolchef, på kvällarna rockstjärna. Det är något med honom som är svårt att inte älska och det är uppenbart att många tycker så. ”Jalle är fucking gud” hörde jag någon i 20-årsåldern säga under spelningen på Malmöfestivalen, ”Jalle är den ultimata rockstjärnan” sa någon i 60-årsåldern på KB. Och han är fascinerande. Jag minns att han en gång på frågan om han skulle kunna spela identiska munspelslingor två gånger svarade ”glöm det”. Han går helt på känsla men gör aldrig fel och Wilmer X utan honom hade varit något helt annat.
Spelningarna var alltså de sista på den pågående turnén men det är svårt att tro att det här skulle vara det definitiva slutet. Bandet är lite för bra för det, verkar ha lite för kul för det och är ännu lite för populära för det. Det känns också, trots att många av låtarna är enkla bluesbaserade kompositioner, som att Hellberg & Co lyckas få flera av låtarna att växa ytterligare genom tyngre arrangemang och fler solon. Den enda invändning man kan ha är egentligen det jag varit inne på redan – att några av bandets mest populära, och därmed de som många främst vill höra – vilket ett sympatiskt band som Wilmer X naturligtvis inte vill svika – är väldigt långt från bandets bästa låtar. Vilket gör att spelningen framstår som något ojämn, men med väldigt höga toppar.
—
Setlist: Hon är ihop med en insekt / Om en hund mådde så här / Möt mej i din djungel / Leka med livet / Blå vägen hem / Slaget om en flickas hjärta / Stackars Valentin / Primitiv / Ditt dockhus brinner / Blod eller guld / Kyss dynamit / Jaguar / Vem är den flickan / Vem får nu se alla tårar / För dum för pop / Teknikens under / Spela under hot – Extranummer: Perssons gård / Den fria världen – Kör dej död
