Det finns en bild av att Malmö kryllar av olika kulturuttryck i vart och vartannat kvarter. Fullt så väl är det kanske inte men det är inte heller alltför långt ifrån.
Ett av Malmös främsta kulturkvarter är Kvarteret Bilden med Kulturbolaget (även kallat KB) på ena hörnet och Grand på andra sidan. Den här kvällen är det gratis inträde på bägge ställena och jag bestämmer mig för att sätta ihop det hela till en stor festival.
Jag inleder kvällen på KB där de under det återkommande konceptet Local Bands/Local Brews bokar lokalproducerade band och serverar lokalbryggd öl. KB rymmer en publik på 850 pers och fullt så många kommer inte. Slår man ihop det i en mindre lokal likt Mässingshornet eller bistron på Medley hade det varit fullknökat till bristningsgränsen men här känns det väldigt glesbefolkat. Stämningen är ändå god och i minglet under väntan på att det ska dra igång på allvar snackas det om allt från hur marockanerna firat fotbolls-VM med fyrverkerier på Möllevångstorget till hur True Lies-gitarristen Lars Paulström fick fel namn i konvolutet till det legendariska Birdnest-livealbumet Även vackra fåglar skiter.
Kvällen inleds av Morgan Storm & Kivas och deras souldrypande P4-rock. Med medelålderns livserfarenhet berättar de personliga berättelser om livslust och kärlek. Ibland med en dragning åt det pekorala men när sångaren och gitarristen Morgan Storm inte riktigt vet ifall han ska sjunga på sin halländska eller plocka bort den är det som att jag inte riktigt kan tro på honom fullt ut. Det hindrar dock inte att den allsångsvänliga ”Ge mig en anledning” fullkomligt klistrar sig på hjärnan.
Basisten Anna-Maria Eklöws (Sköna Bönor) och frugan Nina Storms körstämmor får Kivas att bli tjugotalets svar på Raj Montana Band medan Buster Blaesilds (Sir Åsling, Abraxas) krämiga solon på elgitarrer och akustisk slide drar åt det bluesrockiga. Mellan varven väver trummisen Esbjörn ”Ace” Nilsson (Scents, Paddys Irish Clan) in marschvirvlar och dånande jigpukor som vittnar om att han till vardags spelar i det keltiska folkpunkbandet Finnegan’s Hell. Det gör även slagverkaren Antti ”Cozy” Vuorenniemi (Åsa Bällsten, Dolkows, Loserville, Mama Dash) Pelaez och klaviaturisten Rolf ”Old Roxy” Perleijs (Burning Bridges, Gÿssla) vars brusande elorglar påminner om hur Asoka och Trettioåriga Kriget låter i modern tid. En varm och sildenafil fără prescripție medicală som tack vare eklekticismen gör det hela till så mycket mer än enbart vuxenradiopop.
Allra starkast blir det mot slutet. Den självbiografiska ”Pojkarna (som aldrig hittade hem)” om hur han som tolvåring hittade den inneboende friheten i en instängd replokal för tankarna till Magnus Johanssons ”Pojkarna som aldrig behövde sova” och Lars Winnerbäcks ”Solen i ögonen”. Och efter den grubblande powerpopen i ”Vind för våg” ropar en trogen skara i publiken förgäves efter extranummer.
Måns Wieslander är näste man upp på scen. Efter tjugo album i eget namn och en lång rad med artister som Elevator Adam, Moonbabies, Campo Mondo, Twin Piloda, Blind Lake, Ossler, Thomas Holst, The Saints, Lotta Wenglén, Råå, Bachelor/Excorcist och Björn Afzelius-flickorna kan man aldrig vara helt säker på i vilken form Måns väljer att dyka upp. Den här gången dyker han upp med en ensam elgitarr och framstår som Skurups svar på Billy Bragg.
När han inför ”The Nicotine” berättar att han efter att ha rökt i 25 år försökte sluta och istället landade i 40 år med både cigaretter men att han nu enbart snusar försöker jag förstå hur ekvationen går ihop. Enligt födelseattesten är han 50 år gammal men enligt ekvationen måste han vara närmare 80. Inte konstigt att han hunnit med allt det där.
Med en varm baryton och ett nära uttryck varvar han med låtar från hela karriären. ”Beautiful without me” är en naken minnesceremoni för den bortgångne brodern Staffan, ”Thing about Jane” är en gripande berättelse om en mobbad tjej på skolan i Simrishamn, den 22 år gamla ”Unsound” går i Mission Impossible-takt och den träskbluesiga Blind Lake-dängan ”Some kind of dance” förstärks med congas av kvällens hårdast arbetande musiker. Måns berättar om när Elevator Adam var förband till Hoodoo Gurus och gör en avskalad countrydoftande tolkning av deras ”Hayride to Hell” medan likheterna med Billy Bragg blir ännu tydligare när han tolkar Replacements ”Color Me Impressed”. Den finstämda balladen ”We never danced” utnämns till Måns mest streamade och har säkerligen genererat 57 öre.
True Lies har varit en institution i Malmös rockscen sedan åttiotalet. Egentligen är det bara sångaren Per Olin (Olin+) och trummisen Johan Eklund (Babies, Stry) som varit med hela vägen från en skramlig garagekvintett till det dynamiska musikkollektiv det är idag. Där Lars Paulströms (Dolkows, Louise & the Porny Peas, Random Toxy) och Anders Ragnarssons (The Extremes) massiva gitarrväggar och Erik Fagerbergs tunga basgångar får luft av Niklas Paulströms brusande elorglar, Cicci Landéns (Canterro) akustiska gitarr och klara stämmor samt ännu en gång Antti Vuorenniemi Pelaez luftiga slagverk. Bland ruffiga rock’n’roll-riff, krämiga gitarrdueller, slamriga trummor och altcountrydoftande melodier är det ett infernaliskt tryck.
”Ni får gärna komma fram. Det gjorde de till och med i Stockholm, ni kan inte vara sämre än dem” säger Per lekfullt till publiken som till stor del fortfarande står och trycker längs väggarna. Spelningen kretsar kring det sjunde albumet New World Blues som släpps på vinyl på torsdag men kom digitalt och på CD redan i juni. Men även en del från förra albumet Hoarse (2019). Per berättar om en mobilinspelad video från när de var förband till Dan Baird på KB för tre år sedan som blivit viral och river av några öronbedövande riff i ”T Rex”. Han berättar att Johan precis gjort en dokumentärfilm om Merit Hemmingsson som haft premiär samma kväll och så tar Ragnarsson över sången i ”Some days”. När de drar ner på tempot i den countrydoftande ”Serenity” slår det mig att True Lies utvecklats till Sveriges svar på Drive-By Truckers.
För att hinna se banden på Grand också blir jag tvungen att gå mitt i spelningen. Och även om jag grämer mig över att jag exempelvis missar att få höra när Cicci tar över sången i ”Landmine” grämer jag mig ännu mer över att jag kliver in på Grand mitt i norrköpingska Klotters allra sista låt. Utklädda till tomtar och lucior är deras röjiga och spexiga indiepunk en rejäl adrenalininjektion som på den lilla minut jag hinner uppleva lyckas med konststycket att försätta mig i total extas. Jag vill ha mer!
Innan det skramliga indiepopbandet Dixies List avslutar kvällen kliver en poet upp på estraden för att läsa en dikt om ätstörningen duga. Jag snappar tyvärr aldrig upp hennes namn. Dixies List är en högenergisk indiepoptrio i den brittiska skolan som till vackra melodier och ett frenetiskt röj sjunger om dåliga beslut, köksfyllor och att inte vilja prata i telefon. Jag imponeras av Valle Hedlunds förmåga att samtidigt som han spelar meckiga melodislingor också lyckas vara så lätt och ledig i sin sofistikerade tenorstämma. Tillsammans med Fanny Betnérs melodiska basgångar och Alvin Olins lekfulla trummor försätts jag ännu en gång i extas. Framförallt när tempot skruvas upp i ett ”Walking On Sunshine”-doftande dubbeltempo i låtar som ”Sharp Way Out”, ”Bad Desicions”och Smiths-tolkningen ”This Charming Man”. En annan favorit är den avskalade balladen ”Södermalm” där Fanny istället plockar fram en melodika medan Alvin går ut i publiken och håller om sin flickvän.
Jag imponeras av Valle Hedlunds förmåga att samtidigt som han spelar meckiga melodislingor också lyckas vara så lätt och ledig i sin sofistikerade tenorstämma. Tillsammans med Fanny Betnérs melodiska basgångar och Alvin Olins lekfulla trummor försätts jag ännu en gång i extas. Framförallt när tempot skruvas upp i ett ”Walking On Sunshine”-doftande dubbeltempo i låtar som ”Sharp Way Out”, ”Bad Desicions”och Smiths-tolkningen ”This Charming Man”. En annan favorit är den avskalade balladen ”Södermalm” där Fanny istället plockar fram en melodika medan Alvin går ut i publiken och håller om sin flickvän.
Fanny berättar att detta är tredje gången de spelar på Grand. Första gången för exakt ett år sedan blev de förälskade i Malmö och frågade publiken ifall de skulle flytta ner varpå de på typiskt svårflörtat Malmömanér möttes av ett avmätt ”Nej!”. Dixies List är dock inte ett band som gör som folk säger åt dem och idag är det bara Alvin som bor kvar i Stockholm.
Intensiteten höjs ännu ett varv i ”Someday somehow” med det rivigaste fyrtaktsröj jag någonsin hört. Valle slänger gitarren i golvet och går av. Publiken är i extas. Dixies List går på ännu en gång men i brist på låtar blir det en repris på ”Blueberry Pop”, den här gången i ett ännu snabbare tempo. Jag hoppas verkligen Alvin tar sitt förnuft till fånga och flyttar ner. Alla borde bo i Malmö!
På vägen ut i den kalla decembernatten stöter jag på Klotter i trappan. Jag beklagar mig över att jag kom mitt i sista låten men tackar för extasen de lyckades försätta mig i på den korta stunden. De berättar att ett album är på gång och jag lovar att hålla utkik efter det. Sådär ska en lördag kväll firas. Festival mitt i vintern!
