Wilmer X på Slagthuset – stadigt, stabilt och kompromisslöst

Arkivbild – Foto: Fredrik Nystedt / Rockfoto

Det är valborgsmässoafton och jag är eld och lågor inför kvällens turnéavslutning med Wilmer X på Slagthuset i Malmö. Jag roar mig med att fantisera över ifall de kvällen till ära väljer att fira med låtar som ”Håll flamman levande”, ”Eld mot eld” och ”Jag brinner” eller om de håller sig till att spela rock i ordets mest trångsynta och traditionella mening.

När senaste albumet Mer för dina pengar (2022) släpptes för ett och ett halvt år sedan blev det en nytändning för Wilmer X. Under de sjutton år som gått sedan de sist släppte nytt hade Skånes rockkungar mer eller mindre blivit ett coverband på sig själva som med några få undantag levererade rena hitkavalkader utan några större överraskningar. Nu var de återigen relevanta och två julsinglar senare är de aktuella med den oväntat magnifika EPn Fem på handen. Återigen känner jag igen det Wilmer X som en gång i tiden var det band som enskilt betydde mest för mig när jag satt på pojkrummet och letade efter hjältar det gick att relatera till. Inget band är lika synonymt med Malmös rockhistoria som Wilmer X. I ordets mest trångsynta och traditionella mening. Men de är också nu och i nästa liv.

När de sparkar igång kvällen med den typiskt Malmöarrogante rökaren ”Ah du, hur fan ser du ut?” syns det i sångaren och gitarristen Nisse Hellbergs (Lonely Boys, Bo-Dogs) vilda ögon att han längtat efter att få möta hemmapubliken igen. I helgen var de ända uppe i Umeå men det är på hemmaplan han blir en lycklig hund. Det är då den annars lite reserverade pojken i skuggan om än inte flippar ut så åtminstone tinar upp lite extra. Det är fortfarande samma hederliga bluesbaserade rock’n’roll som för 46 år sedan. Samma svettiga garage, själfulla ballader och utmejslade popsnickeri. Pålitlighet, trevnad och stabilitet. Så har det alltid varit och man vet vad man får. Men det är inte det enda man får.

För även om låtlistan i grunden sett likadan ut de senaste tjugo åren är den ikväll fylld av en hel del överraskningar och redan som andra låt plockar de fram den sinnliga powerpopstänkaren ”I dina vilda ögon”. Jag hoppar upp och ner i ett lyckorus av förväntan. Mitt bland obligatoriska Wilmer-klassiker som ”Den fria världen”, ”För dum för pop” och den köttsliga Kjøtt-flirten ”Primitiv” radas ett pärlband av mindre spelade guldkorn upp. En efter en. ”Har du sett min ängel?” är en dråplig misärmunter novell om trafikolyckor, dubbelspel och fingerade dödsfall av det lite mer förbisedda slaget och ”Kärlekens gap” och den tudelade punkbluesen ”Ner i det blå” har inte spelats sen åttiotalet.

Foto: Rick Titrö

Med den sprillans nya EPn Fem på handen färskt på sitt samvete är Wilmer X på hugget. Fem starka låtar som tvivelsutan är det mest vitala Nisse överhuvudtaget varit inblandad i de senaste tjugo åren. Lite synd kanske då att nöja sig med den frigörande skilsmässoboogien ”Sockerpojke” när skivans övriga låtar, i synnerhet den explosiva ”Alla andra kan ta det”, är strået vassare.

Tillsammans med ”Nu eller nästa liv”, ”Bäst före dan efter” och den frenetiska ”Slickar den hand som slår” från senaste albumet Mer för dina pengar har Nisse Hellberg, den karismatiske munspelaren Jalle Lorensson (Roxette, Disneyland After Dark, Owe Thörnqvist), basisten Thomas Holst (Kommissarie Roy, Johnny & Dom Andra, Torsson), trummisen Per-Åke ”Sticky Bomb” Holmgren (Kriminella Gitarrer, Torsson, Buckaroos) och den i Wilmer-mått nytillkomne gitarristen Janne Lindén (Nisse Hellberg, Lankasters, Eddie Meduza) funnit en ny glöd. Ett driv som även smittar av sig på låtar som ”Om en hund mådde såhär”, ”Teknikens under” och Olle Ljungström-countryn ”Jag är bara lycklig när jag dricker” som annars lätt känns lite trötta.

Tidigare i vår släpptes även det självbetitlade debutalbumet Wilmer X (1981) på digitala plattformar. En charmig liten bortglömd pärla från tiden då Wilmer X tog vägen till Klippan som sällan får vara med ens på heltäckande samlingsplattor. Och visst är det en aningen hemvävd produktion men i min värld tillhör låtar som ”Låt mej va”, ”Förbjudet att dansa” och ”Samma historia” den absoluta toppen. Ikväll plockar de fram den rökiga bluesdryparen ”Är det blues du vill ha?”, Nisse tar en refräng i falsett och när Janne hänger på sig en röd elektrisk gitarr är det så nära jag någonsin kommit det gamla ursprungs-Wilmer. Allt det där som var Wilmer X innan sidoprojektet Apostlarna tog över. Kan det rentav vara Puttes gamla?

När de sen smyger igång kvällens extranummer med ”Mambo Feber” är det uppenbart att jag aldrig sett Wilmer X lika lekfulla förut. Inte bara det att den svänger så markant annorlunda mot allt annat de spelar ikväll, den skiljer sig även rätt rejält från vad den gör på skiva. Dansanta latinodoftande rytmer på ett helt eget sätt. Kanske har de inte ens varit lika lekfulla sedan den halvakustiska liveplattan En speciell kväll med Wilmer X (1991).

Jag står alldeles häpen medan den svettiga rökaren ”Hon är ihop med en insekt” och den vresiga ”Spela under hot” avslutar kvällen på sedvanligt Wilmer X-manér. Stadigt, stabilt och kompromisslöst. Men också med en återuppväckt experimentlusta. Hoppas jag våga på ännu mer av den till sommarturnén?