Foto: Stina Larsson
På lördag har Cassius Lambert releasefest på Moriskan i Malmö, tillika hans första spelning som soloartist. Vi träffade honom för en intervju.
I vintras skrev jag en liten text om EP-n Orangeri av Cassius Lambert, en skiva bestående av tre funkiga jazzspår av högsta klass. När jag hörde denna skiva tänkte jag först att det här är en jazzfusionveteran med lång erfarenhet, musiken påminde en del om Mahavishnu Orchestras tidiga verk, men med annorlunda instrumentering. Här fanns ett eget uttryck, det var skickligt framfört och väl producerat. När jag sedan läste att artisten bakom skivan är född 1996, trodde jag först att det stod fel. Det stod inte fel, och för ett tag sedan kom albumet Quote, som förstärker alla de intryck jag fick i vintras. Det här är musik skapad med tydliga visioner och sprudlande kreativitet.
Pelle Lindsjö (som har Cassius Lambert som mellannamn – det är alltså inte ett rent artistnamn) är uppvuxen i Abbekås, en liten ort på skånska Sydkusten en dryg mil väster om Ystad. Där ägnade han sin tid åt att spela fotboll och gräva hål. När han var 11 år bröt han benet och kunde inte ägna sig åt dessa aktiviteter på ett tag. Och då hans pappa är gammal basist lånade Pelles hans bas och började leka lite med strängarna mest för att ha något att göra. Ungefär samtidigt var det tre andra i Abbekås som också hade börjat spela instrument och där och då bildades Funked Up, som Pelle sedan spelade med i flera år. Idag anser han att benbrottet är det bästa som hänt honom.
”Jag kunde ingen teori överhuvudtaget, knappt ens vad tonerna på basen hette”
Började du alltså spela i band direkt?
– Ja. Jag har kvar våra första inspelningar och det är verkligen inte bra. Men att spela i Funked Up är den bästa skola jag kunnat få. Vi ägnade oss mycket åt fri improvisation och långa jams på repetitionerna. Vi hade total demokrati i bandet vilket gav mycket frihet att spela och göra exakt vad man ville. Det har utvecklat mig väldigt mycket.
Att Pelle ägnat sig mycket åt improvisation är uppenbart när man hör skivan. Därför är det kanske förvånande att med skivan följer ett oerhört tjusigt häfte med samtliga noter, till samtliga instrument, skrivna av Pelle själv. Jag får inte ihop det med hans självlärda bakgrund.
– Jag var självlärd fram till jag började gymnasiet. Då fick jag min första lärare inom musik. Jag kunde ingen teori överhuvudtaget, knappt ens vad tonerna på basen hette. Men jag hade ju spelat väldigt mycket och tyckte det var kul så därför blev jag antagen. Att skriva noter har jag lärt mig från gymnasiet och framåt. Noterna i skivans häfte tycker jag för övrigt är både min bästa och sämsta idé någonsin. Det var enormt mycket jobb, men lärorikt.
Pelle har gett ut både sin EP och sitt album på egna bolaget Kaprifol Records. Hemma i Abbekås finns även en studio där skivorna spelats in.
– Tanken var och är att jag ska kunna göra så kompromisslös musik som möjligt. Och då behöver jag mycket studiotid. Men intentionen är att ge ut andra också. Det finns inte många bolag som sajnar unga jazzmusiker, och det vill jag gärna vara en plattform för.
Quote består av sju låtar som alla är komplexa kompositioner med många olika musiker inblandade. Jag undrar hur processen ser ut från låtidé till färdig produktion.
– Jag skriver låtarna på piano, men varje låt har egentligen komponerats på olika sätt. ”Psychosis” började med en idé om något harmoniskt som sedan eskalerade till något kaosartat. Så den är byggd utifrån en idé. ”Humanity” däremot ville jag skriva utifrån en känsla (som finns i ett radioreferat som finns med i låten). Den tog ett halvår att göra klar. Till skillnad från ”Orangeri” som jag skrev på fyra timmar på ett tåg till Stockholm.
Pressbild
Skiljer sig dina ursprungliga idéer mycket från det färdiga resultatet?
– Det är olika. Jag har insett att jag tänker väldigt mycket i ljud. Att dubblera ljud eller om man tar fyra olika instrument och låter dem spela samma sak – vad blir det för ljud? Jag fascineras av det snarare att än lägga olika stämmor. Det skiljer sig från låt till låt hur mycket musikerna påverkar verken, men jag tycker det är viktigt att de också får synas.
Det märks. Quote är fylld av ursnygga instrumentalpartier av saxofon, piano, dragspel med mera. Pelle fortsätter berätta om hur musikerna integreras i processen.
– Jag märkte i början angående improvisationsdelarna att jag var lite för mycket ”så här ska du spela” och ”så här vill jag ha det”. Musikernas genuina röst kom inte fram. Det blev en spegel av vad jag ville och det kändes inte så genuint.
– På den här skivan spelades varje instrument in för sig. Det blev mycket tid med var och en av musikerna. I fortsättningen kommer jag nog inte göra så utan spela in det mer som ett band.
Dina låtar har väldigt fina titlar. Känner du även att låtarna har en handling trots att de saknar ord?
– Det är såklart en fri tolkning för betraktaren. Men jag måste säga att det är tusen gånger svårare att namnge låtar än att skriva dem.
Några låtar på Quote är hyllningar till familjemedlemmar, ”Orangeri” är ett ord som Pelle helt enkelt tycker väldigt mycket om och några låtar innehåller textreferat som gett upphov till låttitlar. ”913” innehåller till exempel ett referat från Jim Jones, sektledaren som låg bakom det kollektiva självmordet i Jonestown, Guyana 1978 då 913 personer dog (Jonestown Massacre, en inte helt obekant referens åtminstone för vänner av psykedelisk rock).
”Det är inte åhöraren som ska göra musiken”
Jag känner inte att du direkt låter som någon annan nutida artist jag kommer på, men jag antar att du ändå har influenser eller artister du lyssnat mycket på.
– Jag fascineras av vissa saker hos vissa artister. Billie Holiday tycker jag är en av dem som gör sin konst mest genuin, henne beundrar jag verkligen. På senare tid har jag lyssnat mer på fri musik, till exempel Fire! Orchestra och The Thing. Och modern, mer rytmisk jazz som Avishai Cohen och Tigran Hamasyan har nog influerat mig mycket. Kamasi Washingtons The Epic tycker jag är fantastisk.
– En del av att det inte låter som något annat är att jag aldrig aktivt skrivit musiken för någon annan än mig själv. Sen är det klart att man blir glad om andra gillar det eller ledsen om de inte gör det, men när jag skriver bryr jag mig inte om det. Det är inte åhöraren som ska göra musiken.
På lördag spelar Cassius Lambert, som Pelle alltså kallar sig som artist sin första spelning som soloartist. Jag undrar vad vi kan förvänta oss.
– Vi kommer vara nio personer i bandet. Låtarna från skivan har fått nya livearrangemang, jag vill inte att en konsert ska vara som att sätta på skivan. Delar kommer vara omarrangerade och längre, musikerna kommer få mer frihet.
Läs mer om lördagens spelning här
