Mannequin Pussy. Foto: Marcus Maddox
I sommar har HYMN pausat formatet Månadens PS – men vi har inte legat på latsidan när det gäller att lyssna på musik. Här har ni istället Sommarens PS: 2019 – 22 stycken snabbrecensioner av sånt som släppts under de tre senaste månaderna.
Mannequin Pussy – Patience
PUNKROCK Philadelphia-bandet Mannequin Pussy med Marisa Dabice i spetsen har gjort en av sommarens mest energiska skivor. I en rasande fart blandas powerpop, punk och emo med indierock-riff. Patience är en uppåt-tripp som fungerar alldeles utmärkt både att springa och festa till. 8/10
Hatchie – Keepsake
SHOEGAZEPOP Harriette Pilbeam, eller Hatchie som hon kallar sig när hon gör musik, lyckas med konststycket att kombinera nittiotalets 4AD-sound med modern pop utan att det låter det minsta krystat. Tvärtom bjuder debutalbumet Keepsake på en av årets snyggaste ljudbilder. Låtskrivandet är även det briljant och det här är en sådan skiva där det känns som om varenda spår hade kunnat fungera som enskilda singlar. En debut som infriar alla förväntningar. 7/10
French Vanilla – How Am I Not Myself?
ARTPOP Los Angeles-baserade French Vanillas energiska artpop/new wave-punk innefattar smittsamma melodier, finurliga saxofonspår och allsångsvänliga feministiska texter – en kompott som sticker ut i bruset. Det är dansant och charmant, och det känns som att det här är ett band man skulle vilja se live. Svängiga ”All the Time” är svårt beroendeframkallande. 7/10
Lingua Ignota – CALIGULA
INDUSTRIAL/NEOCLASSICAL Med självexorcistiska Lingua Ignota bearbetar Kristin Hayter minnen från ett förhållande kantat av våld i hemmet. Den fysiska misshandeln är närvarande i varje sekund av nattsvart svårgenomträngliga industri-opera doom metal-hybriden CALIGULA. Ett, stundtals djupt obehagligt men, mycket viktigt album. I våras såg vi henne på Plan B i Malmö. 8/10
Palehound – Black Friday
LO-FI/INDIE Ellen Kempners Palehound-projekt växer sig starkare för varje släpp och Black Friday hör till ett av sommarens finaste album i genren. Med känslorna utanpå levereras charmiga indierock-melodier, försiktigt framförda med Kempners mysiga röst i centrum. 7/10
Ikebe Shakedown – Kings Left Behind
FUNK Ikebe Shakedown, bolagskompisar på Colemine med Way Out West-succén Durand Jones, verkar i samma tradition som Brooklynkollegorna i Budos Band och Menahan Street Band. Instrumental musik med influenser från alla håll, men mest påtagligt från funk, afrobeat, filmmusik och jazz. Deras nya alster svänger som tusan från början till slut och är en uppvisning i såväl musikalitet som idérikedom. Varenda gång, och det är många, som blåssektionen trycker till på max reser sig armhåren. 9/10
Sabaton – The Great War
HEAVY METAL Sabaton berättar skickligt om händelser ur första världskriget. Ett väl genomarbetat konceptalbum med nedslaget i olika delar av det vi känner som The Great War. Bandet tillför nödvändigtvis inte något nytt inslag till diskografin rent musikaliskt, det är istället i den tillhörande Youtube-kanalen Sabaton History det stora värdet ligger i. Tillsammans med historikern Indy Neidell dissekerar medlemmarna sina låter och historien bakom dem. Beroendeframkallande för den historieintresserade hårdrockaren. 6/10
La La Lars – La La Lars II
JAZZ Lars Skoglund har med sin jazzorkester flugit lite undrar radarn de senaste åren. Trumslagaren, som spelat med bland annat Laakso, Lykke Li och Markus Krunegård, börjar dock så smått att få den uppmärksamhet han förtjänar. Över 100 000 streams på ”Bara Idag. Kanske Imorgon” varslar om att även den svenska samtida jazzen börjar få ett uppsving. La La Lars II följer den granna stig debutalbumet trampade upp, dock kvarstår en del blåsarrangemang som inte alltid kommer till sin rätta. Den andra given från La La Lars är fager men uppnår inte sin fulla potential. 6/10
Bedouine – Bird Songs of a Killjoy
FOLK Azniv Korkejian har spelat in 12 romantiska spår med behagliga stämmor, akustisk gitarr och en hel del stråkar. Bird Songs of a Killjoy är trevlig mys-folk som tack vare udda ackordvändoroch tempoväxlingar aldrig blir slätstruken. Bedouine följer upp den självbetitlade debuten från 2017 med bravur. 7/10
Lukas Nelson and Promise of the Real – Turn Of The News (Build A Garden)
COUNTRY/ROCK Lukas Nelson, son av Willie, har sedan 2010 byggt upp en katalog av stabila country/rock-plattor. Tillsammans med sitt ständiga band Promise of the Real visar han åter igen att lägstanivån är hög men att topparna inte är särskilt spetsiga. Precis som musiken är budskapet ”Turn of the news and build a garden” godhjärtat och varmt, men också naivt. Ett bra album utan djupa svackor, inte så mycket mer. 6/10
Bleached – Don’t You Think You’ve Had Enough?
PUNK/SURF Doun Bleached, bestående av systrarna Jennifer och Jessica Clavin, släppte i juli sitt tredje album Don’t You Think You’ve Had Enough? Albumet är energiskt, öppenhjärtligt och levererar riktigt bra riff och starka låttexter. Låtarna ”Kiss You Goodbye” och ”Heartbeat Away” sticker ut som två allsångskompatibla hits, och är svåra att sluta lyssna på. Bleached lyckas snyggt med att blanda influenser från alla möjliga håll, bland annat surfrock och punk. Perfekt poppig rock att lyssna på i sensommaren. 7/10
BJ The Chicago Kid – 1123
R&B BJ The Chicago Kid som så ofta dyker upp på olika hiphop-skivor har tagit sig tid att släppa ett nytt helt album som i princip kan beskrivas som R&B-perfektion. Hiphop-känslan ligger som ett härligt täcke över skivan som har en stadig grund av R&B. Med roliga gäster som Afrojack, Rick Ross, Eric Bellinger och självklart Anderson .Paak. 8/10
The Black Keys – ”Let’s Rock”
ROCK ”Let’s Rock” är en mycket passande titel på det senaste albumet från Ohio-duon. Dan Auerbach och Patrick Carney är väl medvetna om att hjulet inte behöver uppfinnas igen, det är back to basic helt enkelt. Att skriva raka rocklåtar är vad The Black Keys gör bäst och här presterar det ett oerhört starkt gung över 12 spår, helt utan krusiduller med lagom mycket ös. 8/10
Willie Nelson – Ride Me Back Home
COUNTRY Willie Nelson börjar närma sig 90 år på denna jord, någonting han är väl medveten om. Texterna handlar om livet, döden och tiden som inte går att besegra. Musiken är utsökt, stillsam och stilfull. Det går inte att bortse från hur bortskämd en är som lyssnare, det är så naturligt att Willie år efter år ger ut hedervärda alster för oss att beundra. Förr eller senare kommer denna kavalkad av musik att upphöra. När den tider kommer finns Ride Me Back Home kvar som en stadig pusselbit i country-ikonens gigantiska musikkatalog. 7/10
Chance The Rapper – The Big Day
HIPHOP 2016 rappade Chance The Rapper ”I met Kanye West, I’m never going to fail” på öppningsspåret till Kanyes album The Life of Pablo. Det är nu tre år senare och Chance har äntligen släppt sitt studio-debutalbum.Tyvärr så har den attityden inte hjälpt honom speciellt mycket för det här är så otroligt slarvigt och slött gjort, fyllt till bredden av ytliga positiva vibes och nödrim. Tur att det är några okej gästverser här och var annars hade den här skivan inte fått ett enda poäng. 1/10
Volbeat – Rewind Replay Rebound
ROCK Att Volbeat sakta börjat ändra ljudbild för att lämna heavy metal bakom sig är ingen hemlighet. Men att Rewind Replay Rebound skulle svikta så här mycket i kvalitet hade vi svårt att tänka oss på förhand. Större delen är klistrig dynga som på något sätt ändå inte lyckas leva kvar i minnet längre än albumets speltid. De fåtal gånger det faktiskt låter rätt okej som i ”Pelvis On Fire” eller ”The Everlasting” har bandet lånat så mycket av sig själv att det inte går annat än att kalla det covers. Ett undantag är introspåret ”Last Day Under The Sun”, resten låter smärtsamt mycket som Takida. 3/10
Quantic – Atlantic Oscillations
NU JAZZ Geniet Will Holland, mer känd som Quantic och en av grundarna av fantastiska cumbiaorkestern Ondatrópica, har lämnat Colombia och gett sig ut på nya, eller egentligen nygamla äventyr. Atlantic Oscillations påminner om en del av det Quantic gjorde innan han hamnade i Sydamerika, har flera framstående gästsångerskor och är både härligt avslappnad och samtidigt hela tiden intressant. Ett formbesked från en tämligen unik artist. 8/10
Del III – Tre
PUNK Med ett nytt kapitel i sin EP-historia håller Göteborgsbandet Del III fast vid sitt uttryck där ljudbildens intensitet och ordens drama förblir de centrala beståndsdelarna. Influenserna från anrika svenska punkband är fortfarande igenkännbara, men här samsas de med lite mjukare popinslag. Tillsammans med variationen i medlemmarnas sånginsats låter EP:n mer fullbordad än föregångarna. Störst är dock covern på Gyllene Tiders ”Händerna” som i sin dynamiska och spretiga form tillför originalet en välbehövlig dos av driv och energi. 7/10
Britta Persson – Folk – Dikt och toner om personer
POP Efter ett längre uppehåll som soloartist är Britta Persson tillbaka, dock denna gång i rollen som tonsättare. Hennes samarbete med författar- tillika illustratörduon Emma och Lisen Adbåge- resulterar i ett rofyllt alster i en sann trubaduranda som behandlar livets stora frågor på ett lätt ironiskt och observerande sätt. Genremässigt hamnar Folk någonstans bredvid Bröderna Lindgrens ”vuxna barnmusik”. Men trots att plattan är hyfsat stabil inom sin kategori, saknas något större i framförandet för att få den att lyfta på riktigt. 6/10
3Teeth – Metawar
INDUSTRIROCK 3Teeths tredje fullängdare Metawar bjuder inte på några större överraskningar. Los Angeles-bandet manglar vidare i välbekant post-Wax Trax-land med Nine Inch Nails The Downward Spiral som uppenbar referenspunkt. Bitvis, som när de gör Foster the Peoples skolmassakerdänga ”Pumped up Kicks” till en apokalyptisk domedagsmässa, låter det snudd på lika elakt. 7/10
Freddie Gibbs & Madlib – Bandana
RAP Den efterlängtade uppföljaren till Freddie Gibbs och Madlibs förra samarbetsplatta Piñata lämnar ingen besviken. Det handlar om nostalgiska beats som ändå känns experimentella och som rent av gifter sig med Gibbs flow. Ett av de bästa hiphop-album som släppts i år. Gangsta-rappen lever än! 9/10
Drab Majesty – Modern Mirror
POSTPUNK Ett av de viktigaste banden i 2010-talets revitaliserade darkwave-scen är tillbaka med tredje albumet. Modern Mirror presenterar ett något mer strömlinjeformat sound men den fascinerande esoteriska tematiken är närvarande, likt en nyfunnen popsensibilitet. I höst ser vi dem i Stockholm, Göteborg och Malmö. 7/10
