Ljudbilden på Hatchies debut-EP Sugar & Spice (2018) är bland det snyggaste jag hört när det kommer till produktion. Den lyckas vara nostalgiskt bakåtblickande och kännas modernt på samma gång när nittiotalsdoftande shoegaze möter samtida tuggummi-pop.
Sedan dess har australiensiskans sound förändrats till viss del, senaste albumet Giving the World Away har en ganska så traditionell popproduktion i jämförelse och även om det finns ett par låtar som sticker ut som självklara pophits blev jag inte alls lika imponerad – eller ska jag säga intresserad – av produktionen som tidigare.
När Harriette Pilbeam nu äntligen besöker Skandinavien och Köpenhamn gör hon det i sällskap med två andra kvinnliga up & coming artister, Winter och Tatyana från Los Angeles respektive London, som verkar i lite liknande sovrumspopsfär. Inte för att de nödvändigtvis har så mycket gemensamt när det kommer till hur musiken låter.
Winter, som också spelar i Hatchies liveband, gör nittiotalsflirtande lo-fi som är minimalistisk och nästan lite monoton. När hon, ensam med en blommig gitarr, stiger på scenen i lilla Ideal Bar och därmed inleder kvällen, låter hon som en blandning mellan Breeders och Chromatics.
Med hjälp av svajen på sin Stratocaster, en mängd pedaler och synthtrummor fyller hon rummet med drömmig indiepop samtidigt som hon ser ut som hon är hämtad direkt från MTV:s gamla långkörare 120 minutes.
I höst släpper Winter ett nytt album och vi bjuds på smakprov i form av singlarna ”atonement” och ”good” som bredvid ”Memória Colorida” från 2017 står ut i kvällens ganska tillbakalutade set.
Desto mer extrovert är Tatyana som med hjälp av sina harpa-skills lyfter sin r&b-doftande electropop till något helt eget. Men det är inte bara instrumentet som utmärker artistens begåvning, hennes låtar är dessutom imponerande starka och när hon studsar upp och ned som en studsboll till ”Between The Lights” samt skönsjunger i en akustisk version av ”Kiss Me Right Now” tänker jag att det här verkligen är en artist med framtiden för sig.
Lagom till att Hatchie med band avslutar kvällen är feststämningen på topp i den lilla, trånga lokalen. Och när hon ber ljusteknikern att dra ner ljuset känns det som att vi snarare befinner oss på en postpunkspelning än en popkonsert. Ljudbilden jag saknade på senaste albumet är plötsligt tillbaka samtidigt som Hatchies basljud är fenomenalt. Stone Roses-trummorna i ”The Enchanted”, covern på Jennifer Paige-dängan ”Crush” och körerna i ”Obsessed” är bara några exempel på fantastiska inslag som får tiden att stå still.
Men så kommer ”hitten” (”Quicksand”) och det är som att peppen sjunker hos mig något. Missförstå mig inte, det är en väldigt bra poplåt, men produktionen stinker arenarock, även live, och det är inte särskilt klädsamt när Hatchie hellre vill låta som Haim än sig själv.
Efter det hämtar konserten sig aldrig helt, även om balladen ”Her Own Heart” från förra albumet Keepsake är magisk och för tankarna till Cocteau Twins eller valfritt annat band som är utgivet på 4AD.
Jag är dock inte det minsta missnöjd med kvällen som helhet, det här är en triss i stjärnskott som antagligen aldrig kommer att spela på en så här intim scen i Skandinavien igen. Det räcker gott så en lördagskväll i Byen.
