”New York City Serenade” är den längsta låt (9.56) som Bruce Springsteen gett ut i studioversion. Det är nu 40 år sedan den avslutade hans andra album The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle. För de som mest känner till Bruce genom ”Born In The USA” och andra allsångsgrejer är ”New York City Serenade” något helt annat. Låten har ett klassiskt pianointro, saknar helt vanliga låtstrukturer som verser och refränger och tar oväntade vändningar hela tiden. Det är fascinerande att Bruce skrev sin kanske mest avancerade, och en av sina vackraste, kompositioner (för det är verkligen en komposition snarare än en låt) när han bara var drygt 20 år.
Låten har aldrig tidigare spelats live i Europa. I USA har den spelats tre gånger under 2000-talet, vid samtliga tillfällen i New York. Men den har fortsatt vara en kultlåt och vid varenda Springsteenspelning ser man die hard-fans längst fram som viftar med skyltar som önskar att han ska spela ”New York City Serenade”. Alltid förgäves.
För några veckor sedan, i Milano, drogs detta till sin spets då en hel läktarsektion koordinerat sig och gjort en tifo med texten ”Our Love Is Real – NYCS”.
Bruce spelade inte NYCS den kvällen. För en publik som består av 95% som inte har en aning om vad det är för gammalt stycke utgör den kanske för mycket bromskloss på en festlig arenakonsert. Hur som helst, igår var Bruce tillbaka i Italien, denna gång i Rom. Efter 15:e låten kommer sju medlemmar ur en stråkensemble från Rom in på scenen. Bruce plockar, efter alla år, till sig en av de där eviga ”New York City Serenade”-skyltarna och till slut har de italienska fansen, de kanske allra mest dedikerade som finns (sorry, Sverige), fått vad de alltid tjatat om. Och av videon att döma lät det fantastiskt bra.
Faith will be rewarded.
