Det finns en bild av att Malmö kryllar av olika kulturuttryck i vart och vartannat gathörn. Fullt så väl är det kanske inte men det är inte heller alltför långt ifrån. Framförallt inte runt Möllan en fredagskväll. Så varför inte sätta ihop en egen festival?
När jag snubblar innanför dörrarna på Babel dånar Alf Robertsons ”Hon steg på Finlandsbåten” ur högtalarna medan den lokala countrykvintetten Kiitos För Allting kliver på scenen. Bandet har lånat sitt namn från en av raderna och för vidare samma arv av diskbänksrealistisk bruksortscountry. Malmös svar på Bergslagsdiagonalen som under föresatsen att sätta Svalsta på kartan tar oss med på en resa genom de svenska småorterna. Från sångaren och den akustiska gitarristen Johannes Karlssons uppväxt i Sörmland omgärdad av åkrar och fylld av begär för att slutligen landa på Malmös sunkhak. Via turnépremiärer på Amazon Bar i Flen, konspirationsteorier i personalrummet på verket i Oxelösund och billigt tjack på Pub McEwans i Nyköping. Allt medan mamma Lena står i publiken och lyssnar till allt hon sluppit se.
Tillsammans med William Holms elgitarr, Karin Pilhages gråtande lapsteel, Sprit-Gurra Wadskogs basgångar och Viktor Hilbers trummor kläs de små vykorten i allt från lunkande honkytonk till ödslig Tarantino-country. I Malmöhymnen ”Crime City” tittar Anton Caringer (Korall) med sin honungslena falsettstämma medan pilkastarstänkaren ”Jonny Clayton” avbryts av att en snubbe i publiken bjuder på en bricka tequila. Johannes medger att han är på gränsen till alkoholist och slår ett slag för teorin om att det var Looptroop och PST/Q som sköt Olof Palme. Svalsta är satt på kartan.
Det Göteborgsbaserade musikkollektivet Styva Linan tar över scenen med den souldrypande rockdängan ”Georg (på avd. 361)”. Även om de likt banden på sjuttiotalet byter stil från låt till låt blir det sällan lika explosivt. ”Ut på dansbanan och ragga brudar”-låten ”Bella Figura” doftar Holmérz, ”Vädrar fönstret” är timid honkytonk, ”Apan” är rapp röjswing och ”Hålorna” är i det närmaste calypso. Det som slår mig mest är hur de trots att texterna står i fokus ändå trivs bäst i de instrumentala partierna. Kanske allra tydligast i den flyhänta instrumentalrökaren ”Mustang”.
Sångaren och gitarristen Philip Göransson trivs inte ens med att stå i centrum. Istället är det trummisen Oskar Danielsson som tar hand om det spexiga mellansnacket och på så vis framstår som bandets frontperson. Tillsammans med Sebastian Urquiaga Sandovals elorglar, pianon och elgitarrer, August Waernelius lekfulla slagverk, Johan Magnussons lummiga basgångar och Gustav Grips elgitarrer (stundtals med slide) är det omväxlande och kompetent.
Ändå försvinner lite av känslan i all ekvilibrism och det lyfter inte riktigt förrän mot slutet när medlemmarna byter instrument med varandra. Som när Sebastian greppar sångmikrofonen i den slicka ”LSD” innan han svävar ut i ett grandiost maratongitarrsolo och på något vis närmar sig Mikael Ramels ”Artificiell prana”. Eller när Oskar tar den akustiska gitarren i handen och sjunger den sentimentala snyftaren ”Björkåsen”. Allra starkast är de dock när de slår på alla växlar i det riviga extranumret ”Blodet”. Sicken adrenalininjektion!
Kvällen får inte vara slut på långa vägar så jag beger mig ett och ett halvt kvarter söderut till Grand och så fort jag stegar innanför dörrarna hör jag några ensamma gitarriff från scenen. Det är gitarrhjälten Robin Karlsson (Sentimental Boy) som tillsammans med sångaren och den akustiska gitarristen Isaac Gylldorf, basisten Carl Wallén, klaviaturisten Oskar Valastig (Kaeso) och den goe trummisen Viggo Johansson (Henrythefreak, Duga) utgör Igår.
Den Malmöbaserade kvintetten som klär proggiga sagor och meditativa drömmar i progressivt flum och datoriserade gitarrer. Sjuttiotalets psykedelia med åttiotalets daterade ljudbild genom nittiotalets indiepop för att slutligen landa i det glada tjugotalet. ”Hem igen” doftar reggae, ”Dum som jag” är en söt skilsmässoballad och senaste singeln ”Dödens grop” tar sig an folkmelankolin på ett vis inte långt från Niklas Strömstedt och Gina Jacobi. Allra starkast är den ännu outgivna meditativa ”Gråa ängar” som osökt får mig att tänka på Brända Ängar.
Carl-Fredrik ”Pungen” Rydell sätter sig bakom trummorna, Kilian Schou hänger på sig basen och likt Sweets ”Ballroom Blitz” tar göteborgska Väster-Ut över natten en i sänder med den Supremes-doftande ”Fan! Fan! Fan!”. Bandets karismatiske ledare Sam Jonsson liknar en indieskev Bo Selinder men trots att de kallar turnén för en missionsresa är han inte allsmäktig. I sann kollektivistisk anda delas sången mellan honom och den andre gitarristen William Torstensson i stort sett lika. Tillsammans med Hannes Hembergs brusande elorglar har indierocken sällan varit lika sprallig och euforisk. Trots att det som brukligt mest är kärlekssvammel och brustna hjärtan.
Pungen trillar av pallen i rökaren ”Du lämna hjärtat kvar”, den somriga ”Ta tillbaka juninatten” blommar ut i music hall och i armviftarballaden ”Aldrig bli vi två” spricker Sam ut i en lekfull surffalsett. I den stökiga ”Telefon-John” lånar Hannes en elgitarr medan Kilian tar över sången i den powerpoppiga ”Ensamseglaren”. Allra starkast är det när de avslutar kvällen med den ska-sprittande gypsypunkdängan ”Fredag”. Sam står ute i publiken, total förbrödring uppstår och allsången står som spön i backen. Det är ju ändå fredag.
Kvällen vill inte ta slut på långa vägar men Grand sätter stopp. De vill ha lite nattklubb också. Väster-Ut blir tvungna att stryka sista låten ”Äntligen fri” men kan inte heller riktigt låta bli. Åtminstone får refrängen sjungas ändå. Unplugged. Som ett extranummer. Som en hemlighet. Lite förbjudet sådär. Men så befinner vi ju oss också i Crime City. Malmö. Där det kryllar av olika kulturuttryck i vart och vartannat gathörn. Åtminstone när det är fredag. Åtminstone kring Möllan.
