Bruce Springsteen – Letter To You

Jag har alltid hållit Bruce Springsteen högt. Jag har försökt i åratal att lyfta hans namn mot den kritiker som jag haft svårast att övertyga: min egen far. Han har alltid tyckt Bruce Springsteen varit överskattad, tråkig och han har aldrig fattat storheten i artisten som kallas The Boss. Om jag fick 100 kronor för varje kväll jag försökt övertyga honom; överrösta honom; konvertera honom till storheten i Bruce Springsteens musik, så skulle jag ha minst 600 kronor.

Men jag gjorde kanske misstaget att inte skilja på när Bruce Springsteen spelar med sitt kända kompband The E Street Band från när Bruce spelar som soloartist.

Detta album gör han med The E Street Band.

Skivan öppnar med ”One Minute You’re Here” och det känns mycket lovande. När The Boss levererar en naken, avskalad berättelse ur livet är det ljuv poesi och det känns som man kommit hem. Känslan av en varm brasa, en dröm och en känsla av framtid gör sig påmind. Detta har Bruce Springsteen gjort så ofta förr, och hans inledningsspår gör det igen.

Titelspåret ”Letter to You” kommer som en The E Street Band-chock efter det mjuka och tänkvärda introspåret. Här är Bruce tillbaka med allt som är typiskt för Bruce Springsteen & The E Street Band: framträdande keyboards, orgel och ett tämligen förutsägbart sound. Redan 15 sekunder in på låten vet man när musiken kommer tystna, när Bruces röst kommer in och när upptakten blir.

Som så många album när Bruce Springsteen spelar med The E Street Band låter det ungefär likadant. Antingen gillar man det, eller så gör man det inte. Jag gör det inte.

Tyvärr har jag aldrig fattat storheten med The E Street Band; visst ser jag att Bruce lever upp och hans livsglädje växer. Jag blir glad av att veta att en fantastik artist som Bruce vid ca 70 års ålder får musikaliska kickar. Som den mediokra musiker jag är så förstår jag den delen av musiken. The E Street Band har alltid varit ett levande band, de verkar ha riktigt roligt ihop och de är grymt tighta! Men enligt min åsikt är det alltid så förutsägbart att det sällan blir intressant.

Ett genomgående instrument är orgeln som är så snarlik, enformig och förutsägbar. Jag inser att det är tredje gången jag skriver förutsägbar, men tyvärr är det ett ord jag alltid bär med mig när jag lyssnar på en skiva av Bruce Springsteen & The E Street Band.

När Bruce kör sina soloprojekt är det alltid något spännande och annorlunda. Det kan vara en ensam gitarr och ett munspel eller ett helt nytt okänt band av musiker som skapar magi med The Boss. Album som The Pete Seeger SessionsHuman Touch och Lucky Town visar en Bruce Springsteen med känsla i ett band som inte är så inövat som The E Street Band. The Ghost of Tom Joad eller Nebraska visar en Bruce som vågar blotta sin sårbara, ensamma sida.

Dessa album är fantastiska, intressanta och tänkvärda.

Detta album är dessvärre ytterligare ett där glockenspiel, orgel, keyboard och saxofon tar över ljudbilden. Verser efter verser av vacker text i många låtar, men det lyfter inte. Nästan inte någon gång.

Bottennappet ”House of a Thousand Guitars” kommer mot slutet av skivan då jag känner att en introvert, ensam, avskalad sång borde komma som omväxling. Den sänker hoppet att det blir bättre, vilket är riktigt synd då kommande låtar ”Rainmaker” och ”If I Was the Priest” är bra. De är mycket bättre; kanske för de saknar de förutsägbara orgeltonerna och saxofonsolona.

Istället tar Bruce upp sitt munspel. Okej, han gör det inte så bra. Liksom andra giganter i rockvärlden (Bob Dylan och Neil Young) är munspelet snarare ett trademark än ett välspelat instrument. Men det är skönt som avbrott. Bruce har aldrig varit speciellt bra på munspel, det märks tydligt i låten ”Song for Orphans”. Jag är inte säker på varför han inte låter någon annan köra munspelsriffen. Jag kan göra det bättre… Min dotter också.

Jag är inte så glad i det här Bruce Springsteen-albumet. Jag fattar att han vill spela med sina kompisar i The E Street Band igen, men… det hade varit så mycket bättre med ett album av Bruce Spingsteen där hans musik kommer fram bättre. För det är inga dåliga låtar. Faktum är att låtarna är väldigt bra. Det är kombinationen med The E Street Band som gör dem tråkiga. Och förutsägbara.

Jag börjar tro att min pappa hade rätt. Han gick bort i oktober förra året, men hade han varit här nu så hade jag sagt till honom att jag förstår honom; om det är Bruce Springsteen och The E Street Band så förstår jag att du aldrig såg storheten.

Detta album är okej, men inte bra. Och det visar inte The Boss storhet.

[Columbia Records, 23 oktober]

5