Bruce Springsteen på Parken – en fundamental grund i rockhistorien

Bild från Ullevi- spelningen 230626 – Foto: Fredrik Nystedt / Rockfoto

Jag minns en gång i mina yngre tonår när jag låg och smygtittade på TV mitt i natten när Bruce Springsteen plötsligt dök upp i mitt liv. TV4 visade ett halvtimmesklipp från Live i New York (2000) och trots att ljudet var på lägsta volym för att inte mina föräldrar skulle avslöja mig kunde jag inte låta bli att i ren eufori liggdansa där jag låg djupt nedbäddad i sängen.

Drygt tjugo år senare är det slutligen dags för mig att för första gången vara på plats när han kommer till Parken i København tillsammans med sitt trofasta E Street Band.

Det har gått sex år och tre album sedan de sist gav sig ut på vägarna tillsammans. Den mångtusenhövdade stadion är fylld till bristningsgränsen av förväntan och när en tekniker testar lite gitarrljud en halvtimme före konsertstart möts han av ett öronbedövande jubel. Lamporna släcks, publiken klappar taktfast och när Bruce Springsteen & the E Street Band kliver på scenen exploderar stadion i en intensiv ”No Surrender” fylld av frihetstörst, rockromantik, nostalgi och eftertrycklig allsång.

Det har gått femtio år sedan debutalbumet Greetings from the Asbury Park, N.J. (1973) och flera av originalmedlemmarna har varit döda sedan många år tillbaka. Av medlemmarna i Bruces gamla tonårsband The Castiles är han den sista som står kvar. Det som en gång kallades för rockens framtid är snarare en fundamental grund i det vi kallar rockhistoria. Det var temat på Letter to you (2020) och det är det hela turnén kretsar kring. E Street Band är inte längre samma okuvliga mördarmaskin som de var en gång i tiden och i ”Darlington County” får gitarristen Nils Lofgren ta över sången när Bruce plötsligt tappar rösten. Men säg den sjuttiotreåring som med stela knän och svåra nackoperationer fortfarande kan riva av ett tre timmars högintensivt maratongig. Fyllt av lekfulla falsettutrop, hamrande gitarrsolon och en intensiv publikkontakt. Natt efter natt efter natt efter natt.

E Street Band har förvandlats till ett brokigt artonmannaband med tätt blås och souldrypande gospelkörer. Den stabila grunden utgörs av Steve ”Little Steven” Van Zandts (Disciples of Soul, Southside Johnny) och svenskättade Nils Lofgrens (Grin, Neil Young) gitarrer, Roy Bittans (David Bowie, Dire Straits) romantiska pianofigurer, Gary W Tallents (Tupelos, Jim Lauderdale) stadiga basgångar, Max Weinbergs (Blackstone) massiva trummor och multiinstrumentalisten Soozie Tyrells (Trickster, Buster Poindexter) fioler, akustiska gitarrer och körstämmor. Frugan Patti Scialfa har stannat hemma och sedan klaviaturisten Danny Federici och saxofonisten Clarence ”Big Man” Clemons gick bort för några år sedan har de ersatts av Charles Giordano (Pat Benatar) på snirklande elorglar och systersonen Jake Clemons (Eddie Vedder, Roger Waters) på tenorsax och slagverk.

Den redan maffiga Heartlandrocken förstärks ytterligare av blåskvartetten The E Street Horns med saxofonisten Ed Manion (Diana Ross, Bob Dylan), trombonisten Ozzie Melendez (Ray Charles, Stevie Wonder) samt trumpetarna Curt Ramm (Radiohead, Elton John) och Barry Danielian (Dizzie Gillespie) medan de påtagliga soulinfluenserna upphöjs av den själfulla kör- och slagverkssektionen bestående av Curtis King (David Bowie, Michael Jackson, Snoop Dogg), Michelle Moore, Lisa Lowell, Ada Dyer (Warp 9) och Anthony Almonte. Bruce själv varvar munspel och gitarrer och vrålar med sin själfulla tordönsstämma på ett vis som trots att han för längesedan passerat pensionsåldern ännu gör skäl för att vara The Boss.


Bild från Ullevi- spelningen 230626 – Foto: Fredrik Nystedt / Rockfoto

Miami Steve sjunger några rader, Commodores-dängan ”Nightshift” blir en duett med Curtis och i ”Out in the street” följer Jake med Bruce ner till scenkanten medan Bruce låter en liten unge längst fram sjunga i mikrofonen. ”Is there anybody alive out there?!” frågar Bruce varpå ”Mary’s place” förses med svävande tystnad, såpbubblor, surffalsett-wailing och ytterligare samspel med ännu ett barn. Två toner är allt som behövs för att den socialtragiska ”The River” ska försätta publiken i trans för att sedan ta över sången fullkomligt. Det är en händelserik spelning men om sanningen ska fram känns första halvan av konserten med Springsteen-mått mätt mest som en transportsträcka. Med undantag för den rökiga jazzstänkaren ”Kitty’s back” vill säga. En låt som tidigare gått mig förbi men som här och nu knockar mig totalt. Från Bruces ylande gitarrsolo i det suggestivt molldränkta introt till den storslagna allsångsfinalen via hjärtskärande skrikviskningar och ett vanvettigt maratonsolo där den ena medlemmen efter den andra avlöser varandra i ett enda sammelsurium.

Bandet lämnar scenen för en stund medan Bruce håller ett stilla minnestal för The Castiles grundare George Theiss som dog för några år sedan och glider sedan över i begravningshymnen ”Last man standing” till akustisk gitarr och Barrys nakna trumpet. Både talet och sångtexten är (precis som texterna till ”Letter to you” och avslutande ”I’ll see you in my dreams”) textade på danska på storbildsskärmen och det märks att det är viktigt att budskapet ska nå fram. Trots eventuella språkförbistringar. Ett grepp som SVT1 provade på när de visade konserten i St. Luke’s Church i London med Seeger Sessions Band redan i december 2006.

När bandet åter kliver upp på scen till tonerna av ”Backstreets” är stämningen som förbytt. Roys episka pianon, Charles brusande elorglar, Max perkussiva fills, de bultande gitarrerna, hela E Street Band exploderar. Bruce vrålar som om det hänger på liv och död. Och det gör det. Nils Crazy Horse-vräkiga tumplektrumssolo i den febriga Patti Smith-dängan ”Because the Night”. Suzys flyhänta fiol i den adrenalinstinna folkrökaren ”Wrecking Ball”. Lagom till ”Badlands” kan inte ens sittplatspubliken längre sitta still. Det är hjärta, det är själ och det är kontroll. Precis här och nu. Bruce och Steve delar mikrofon. Kören vänder ut och in på sin själ. Publiken viftar med händerna. Bruce springer ut på catwalken och skakar sin gitarr till ett infernaliskt oväsen. I den episkt hjärtvärmande ”Thunder Road” förvandlas Bruce till en karismatisk körledare som leder en mångtusenhövdad kör. Jake är inte bara en värdig ersättare åt sin döde morbror. Stundtals är jag faktiskt övertygad om att han är en ren och skär reinkarnation. Så enkelt är det.

Bandet går av men är alldeles för taggade för att inte dra igång extranumret på en gång. En evinnerlig kyss till hitkavalkad. Hela stadion tänds i den stormande ”Born to Run”, publiken gör vågen i ”Bobby Jean” och andra versen i ”Glory Days” tillägnas Steve. Plötsligt avbryter Bruce det hela och frågar om det är dags att gå hem. Steve vill inte gå hem men istället för att överraska med sin euforiska Southside Johnny & the Asbury Jukes-dängan ”I don’t want to go home” fortsätter de med den hejdundrande hitkavalkaden. Istället smyger de in några ”Twist & Shout”-passager i ”Dancing in the Dark”. Bruce sliter upp bröstet och slänger iväg sin gitarr. Jake toastar några rader med djup basstämma i E Street Bands souldrypande paradnummer ”Tenth Avenue Freeze-Out” varpå de bortgångna medlemmarna Danny Federici och Clarence Clemons hedras på storbildsskärmarna.

När bandet avtackas är det med en känsla av att det är bäst att ta vara på det här ögonblicket innan det är för sent. Inte ens den starke överlever. I över femtio år har Bruce Springsteen & the E Street Band definierat begreppet rock’n’roll. Frågan är hur länge till. Den här kvällen avslutas ensam med akustisk gitarr för en sista hälsning till Michael Gudinski i den ömsinta ”I’ll see you in my dreams”. Sedan är det slut. Hur mycket folket än skriker om mer. Det är slut. Åtminstone för den här kvällen.