Historiskt sett har svenskar alltid varit sämre på att ta åt sig av sina grannars kultur än vice versa. Men någonting har börjat hända. Band som Anti-Lam Front och Astmatisk Gapskratt släpps av svenska skivbolag och Marcus & Martinus vann Melodifestivalen. I kölvattnet av detta vågar de norska punkbanden Oslo Ess och The Good The Bad And Zugly sig ut på en gemensam Sverigeturné. En turné som en gång för alla konstaterar att Skandinavien är ett och samma.
Efter sju studioalbum och två akustiska liveplattor är det dags för Oslo Ess från huvudstaden att se sig om i världen. Men även om det är första turnén utanför hemlandet har de alltid haft ett särskilt förhållande till Sverige. Gitarristen Peter Larsson (Misprint, Silver, Anton Ruud) är uppvuxen i Oskarshamn och har fått med en låt på svenska på i stort sett varje album. Ändå känner jag mig tämligen ensam om att ens ha hört talas om dem förut. Men inte ens jag har sett dem tidigare och när de ställer sig på scenen på Plan B i Malmö är det något jag sett fram emot länge.
Precis som på debutalbumet Uleste bøker og utgåtte sko (2011) sparkas kvällen igång explosivt med ”Lang vei til himmelen”. Adrenalinet pumpar runt i mitt blod på en gång. Det är svettigt och trycket är hårdare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Dängor som ”Frie radikaler”, ”Bislett Stadion” och ”Amerika” blir eftertryckliga allsångsdängor trots att majoriteten hör dem för första gången. Den rasande ”Klikk!” bjuder upp till mosh och hela publikhavet studsar upp och ner i den pigga ska-stänkaren ”Det brenner under beina mine”. Mellan varven plockar sångaren och gitarristen Åsmund Lanke (OnklP, Upstrokes, Anton Ruud) upp ett munspel ur fickan, basisten Knut-Oscar Nymo (OnklP, Fork, Solar Muffin) sjunger några rader och trummisen Eivinn Arctander (Dårlig Hjort, Kompass, Prikkedöden) röjer så hårt att en snubbe på främre raden helt hämningslöst börjar spela trummor.
”Vilken succé, grabbar!” gastar Åsmund på klingande svenska. Han berättar att Oslo Ess alltid varit inspirerade av en massa svenska band som Tysta Mari, Dia Psalma och Eldkvarn varpå Peter börjar sjunga den svenska låten ”Där jag står”. För att vara uppkallade efter den norska huvudstaden är det mycket som pekar mot Sverige och när de tar sig an Gösta Linderholms Astrid Lindgren-dänga ”Luffarvisan” i en tvåspråkig duett är det inget billigt publikfrieri för den svenska publiken. Den var med redan på debutalbumet. Ändå är det på norska de gör sig bäst och håret reser sig längs mina armar i den rännstensromantiska ”Alt jeg trenger” innan allt exploderar i en enda mosh i den ursinniga hardcoredryparen ”Kakerlakkene”.
Till tonerna av Vazelina Bilopphøggers ”En stor sølvgrå lastebil” tar Hadeland-hardcorebandet The Good The Bad And The Zugly över scenen. För egen del en ny bekantskap som jag först hörde talas om i samband med att jag såg sångaren Ivar Nikolaisens (Silver, Skitliv, Absurd) andra band Kvelertak i höstas. Det här är något helt annat men trots att han sjunger på engelska den här gången är det tydligt förankrat i det typiskt norska. Den bondska humorn, de diaboliska referenserna och redan i inledande ”Who Will Save Skandirock?” börjar jag tänka på Turboneger.
Trycket är om möjligt ännu högre. I den boogiedoftande ”Vik bak meg, Satan” slänger sig Ivar huvudstupa ut i publiken utan att försäkra sig om att någon tar emot för att sedan surfa över publiken oftare än han står på scenen. Det är kaotiskt, stökigt och nihilistiskt. Utan en tanke på morgondagen. Publiken klättrar upp på scen och slänger sig ut de med, moshen står som spön i backen och i den matiga ”Corporate Rock” står en snubbe längst fram och klappar takten med skorna på händerna. Det är egentligen bara i den vemodsdrypande ”Sickness Unto Death” tempot dras ner en smula.
”Gillar ni min svenska?” frågar Ivar som håller sitt komiska mellansnack på obehindrad svenska. Han berättar att hemma i Oslo tycker de att alla malmöiter är kriminella men att här på plats ser han att vi bara är incels allihop. När han ändå är på plats upplyser han om att stadens store son Baltzar von Platen uppfann kylskåpet men tröstar oss med att ingen kan veta allt. Ingen utom den allvetande allätande Nostradumbass förstås. Han berättar att man inte kan lita på deras merchkille som tillägnas Ramones-blinkingen ”The PKA Took My Money Away” som i sin tur följs av Who-flirten ”The Kids Are Alt-Right”.
Tillsammans med gitarristerna Eirik Melstrøm (Ashbury Haights, Kosmik Boogie Tribe) och Kim Skag (Ashbury Haights, The Devil and the Almighty Blues), trummisen Magne Vannebo (Wonderfools, Kosmik Boogie Tribe, Brat Pack) och basisten Lars Kristian ”Zugly” Gulbrandsen (Wonderfools, Datsun, Abusers) är det allmänt bröt och stök. Osnutna stänkare om softdrugs, storbolag och att käka gröt med en humor som i Malmös hardcorescen bara kan hittas hos Nedtur. Ivar stoppar en vape i munnen, Eirik lånar en slinga ur AC/DCs ”Thunderstruck” i den symfoniska hardcoredryparen ”Welcome to the Great Indoors” och i den bråkiga ”Fuck the Police” dyker merchkillen upp på scenen med ett stort demonstrationsplakat (med Stings gamla band med samma namn på baksidan).
Efter en sista publiksurf är kvällen över. Jag är totalt överkörd. Malmö har aldrig varit norskare än såhär. Och den norska rocken har aldrig varit svenskare än såhär. Bobbysocks kan slänga sig i väggen! Skandinavien är ett och samma och skulle vi bli erövrade av norrmännen är jag fast övertygad om att det inte kommer vara under ledning av Jens Stoltenberg.
