Modern English på Medley – minnen från 4ADs tidiga 80-tal

Foto: Press

En gång i tiden var Modern English den ansedda labeln 4ADs storsäljare. I lördags besökte det, i år 45-årsjubilerande Essexbandet, för allra första gången Malmö med ett nedslag på charmiga Medley.

4AD må ha förblivit en imponerande konsekvent kvalitetsstämpel snart fyra och ett halvt decennium senare. Den brittiska labeln, som under 90-talet kom att förknippas med amerikanska indieframgångar som Pixies, The Breeders och Red House Painters, hade dock ett annat fokus i början. Perioden som sträcker sig från 1980 till 1987, med ena grundaren Ivo Watts-Russell som allsmäktig konstnärlig ledare, brukar i efterhand kallas The Ivo Years.

Watts-Russel kom själv att förverkliga sin vision några år senare med sitt episka egna projekt This Mortal Coil. Under åren däromkring signade labeln namn som Cocteau Twins, Dead Can Dance, The Birthday Party (med en ung Nick Cave) m.fl. Band med konstnärliga ambitioner som tog postpunkens kreativitet och DIY-mentalitet till tidigare oanade destinationer.

Modern English var ett av de första banden som Ivo rekryterade till 4AD. Sjutummaren ”Swans On Glass” från 1980 (låten blir en av kvällens höjdpunkter när de gör sin Malmöpremiär på Medley) blev ett av labelns allra första släpp efter gothikonerna Bauhaus debutsingel ”Dark Entries” och det ”förlorade” experimentella kultbandet Rema-Rema. Och första fullängdaren Mesh & Lace, som kom året därpå, fortsätter på den inslagna vägen. Ett starkt, mörkt och mycket Joy Division-inspirerat postpunkalbum med en självklar plats jämte samtida 4AD-släpp från dåtida brittiska proto-gothakter som In Camera eller (sorgligt bortglömda) My Capitains. Band som bidrog till att förstärka bilden av det tidiga 80-talets Storbritannien som en karg och grå men kreativ, märklig och fascinerande plats befolkad av undernärda svårmodiga konstskoleelever.

Men den främsta anledningen till att Modern English kan fortsätta turnera mer än fyra decennier senare är uppföljaren After the Snow från 1983. Den stilrent gråskaliga postpunken fick ge vika för en färgstark popexplosion. Albumet har måhända inte samma status som Simple Minds new wave-koloss New Gold Dream men är en minst lika tydlig tidsmarkör för det tidiga 80-talet. Och gav dem deras största (enda?) världshit med ”I Melt With You” som förblev 4ADs högsta listplacering genom hela The Ivo Years.

Men det var ju några år sedan. Modern English är just nu ute på turné med nya albumet 1 2 3 4. Det är en bredbent rockbagatell som inte rymmer några direkta spår av att dess upphovsmän en gång var del av något som förändrade musikhistorien. Men Modern English har överlevt ”storhetstiden” med anmärkningsvärt många år. Och det är en mycket sympatisk och samspelt 45-åring som går på Medleys scen strax efter niotiden.

De avfyrar mycket krut tidigt när de öppnar med postpunkexplosionerna ”16 Days” och ”Gathering Dust” (de två första spåren från Mesh & Lace i omvänd ordning) och följer upp med ”Someone’s Calling”, det vackra, The Cure-episka öppningsnumret från After the Snow. Frontfiguren och sångaren Robbie Grey har, med åren och åldern, blivit mer go gubbe än postpunkdomptör. Han är en trivsam mellansnackare som hyllar Malmö och beklagar sig över att han föråt sig på svenska köttbullar innan spelningen. Rösten har förblivit intakt och publikkontakten och närvaron vittnar om att de är vana vid att spela på större scener (om än tidigt på dagen) på påkostade nostalgifestivaler som Cruel World. På intima Medley blir inramningen mer familjär.

Originalgitarristen Gary McDowell är inte med på nuvarande vändan men inhoppande Gabriel Sullivan (som gissningsvis är yngre än bandet) fyller upp bra på egen hand. De lyckas även återskapa de utbroderat storslagna passagerna i titelspåret ”After the Snow” med den blott fyra man starka sättningen och sparsamt använda backing tracks. Och givetvis får nämnda ”I Melt With You” avsluta ordinarie set. Den fina men rätt triviala kärlekssången är egentligen ganska otypisk för Modern Englishs tidiga era. Ikväll förlängs den med en dramatisk tempoökning.

Däremellan ryms en passage med nya låtar som drar ner energinivån något. ”Politiska” retrorockaren ”Not My Leader” må vara sympatisk och välmenande men alldeles för enkel för att passa ett så kreativt och utmanande band som Modern English var i början av 80-talet.

Men det var ju några år sedan. Och vid det här laget har det även hunnit gå ett antal år sedan de förlikade sig vid att i första hand vara en nostalgiakt.

Men The Ivo Years alltså – vilken resa!