St. Vincent – MASSEDUCTION

DJCt17VUMAAhnBR

Spretighet är ett adjektiv som ofta används i recensioner som ett negativt omdömde. Ofta som en antydan om brist på kontinuitet och röd tråd. Men hur bedömer man ett verk när själva spretigheten är en i allra högsta grad essentiell del av slutprodukten?

Med sitt femte album skapar St. Vincent, eller Annie Clark som hon egentligen heter, precis ett sådant verk. MASSEDUCTION är en skiva vars tematik grundar sig i identitetsfrågor och Annie Clark låter ljudbilden återspeglas i ämnets komplexitet. Det är spretigt, mångfacetterat och mångbottnat. Nästan överdriven maximalism varvas med finstämd minimalism. Stundtals är åksjukan i vardande men lika ofta imponeras man över bristen på förutsägbarhet.

Att prata om mainstreampop år 2017 blir lätt snårigt. Gränserna mellan kommersiell listpop och smal indiemusik suddas ut och genrer blandas möjligen mer nu än någonsin tidigare. Att artister rör sig mer över skalan nu än tidigare är ingen ny spanning. Dirty Projectors släpper en R&B-skiva som inspirerats mer av DAngelo än av David Byrne, Bon Iver samarbetar med Kanye West, Father John Misty skriver låtar åt Beyoncé och Rihanna och så vidare.

St. Vincent agerar även hon någonstans i brytpunkten mellan kommersiell popmusik och indierock men drar detta samtida fenomen längre mot sin spets. MASSEDUCTION är konstrock körd genom ett filter av den allra mest irriterande samtida popmusiken. Dubbeltydig så tillvida att den känns både ironisk och genuin, både menad att provocera och samtidigt helt ärlig.

Annie Clark dissekerar sin identitet, både den publika, skapade identiteten, och den privata genom att framställa både sina ytligaste och mest personliga tankar i denna otämjda ljudkuliss. Skivan avhandlar sexualitet, maktrelationer, ensamhet, relationsproblem och hur allt detta bidrar till det komplexa identitetsskapande vi ständigt bygger upp och bryter ner i en process som aldrig tycks ta slut. Ibland fungerar det bättre, ibland fungerar det sämre.

Den svårsmälta discorocken i ”Sugerboy” är ett exempel på när allt-av-allt-devisen inte faller speciellt väl ut. Samma sak gäller öppningsspåret ”Hang On Me”. Jenny Lewis– och Kamasi Washington-gästade ”Pills” påminner om Animal Collectives ”FloriDada” på så vis att jag både hatar låten och inte för mitt liv kan sluta nynna på den, något som ändå måste vara någon form av bevis på genialitet.

Singeln ”Los Ageless”, som låter som en modern blandning mellan Madonna, Talking Heads och David Bowie, är ett exempel på när den excentriska ljudbilden fungerar desto bättre. Detsamma gäller titelspåret, vars centrala textrad ”I can’t turn off what turns me on” sammanfattar en stor del av albumets tematik.

Annars är det främst de lite mindre åksjukeframkallande spåren som stannar kvar i medvetandet. ”New York”, ”Happy Birthday, Johnny” och avslutande ”Smoking Section” framstår mitt i den maxade synthpopen som små andningshål där icke-ironisk, sorgsen ärlighet tillåts sippra igenom.

Dessa ögonblick, placerade i skivans större kontext, gör att en mer sårbar sida av Clark tränger igenom vilket förflyttar skivan från en förvisso intressant stilövning till något mer personligt än så.

[Loma Vista Recordings, 13 oktober]

6