
HYMNs Kristoffer Nilsson åkte till Portugal för andra gången den här sommaren för att rapportera från festival. Den här gången var det NOS Alive i Lissabon som bjöd på festligheter och artister som Phoebe Bridgers, Metallica och St. Vincent. Läs festivalrapporten här.
Jag skulle egentligen ha rest till Lissabon för länge sedan. Det var under 2017, men jag blev allvarligt sjuk och fick istället ägna månader åt att komma tillbaka till en normal vardag. Det var även tänkt att jag skulle resa dit 2020, men då kom pandemin så 2022 kändes som tredje gången gillt och så blev det.
Huvudskälet med resan var att hälsa på kompisar som köpt lägenhet i Cascais och vi skulle kombinera NOS Alive med annat. Den line-up som släpptes under hösten verkade lovande, men några veckor före festivalen släpptes hela startfältet och det var, minst sagt, svårläst. Jag kände nästan inte igen någon artist i det sista släppet. Det märkliga var att man från arrangörshåll hade hetsat upp förväntningarna genom att kalla det The best comeback ever, men det bör samtidigt vara den enda comeback de har genomfört, och jag imponerades inte särskilt av startfältet på en så pass stor festival med gott rykte.
Hur som helst, jag besökte några av konserterna under den period jag var på plats, den 7-9 juli, och det var flera fina bokningar trots allt. Här är en sammanfattning av sju av festivalens konserter.
Dublinbandet Inhaler inledde min festival på torsdagskvällen efter en rörig biljettkontroll som, av oklar anledning, tog över 40 minuter! Det var en kvintett som gick på scen i det största tältet kvart över åtta och inledde med ”It Won’t Always Be Like This” och det lät bra från början. Musikerna bjöd på en härlig utstrålning under bandets första spelning i Portugal, men efter ett tag påminde låtarna ganska mycket om varandra. Mönstret bröts av ”When It Breaks” och den irländska flaggan vajade i publiken. Andra höjdpunkter var ”In My Sleep” i grönt sken och avslutande ”My Honest Face”. Det ska bli spännande att följa Inhaler framöver.
Jag hade ingen aning om vem Florence + The Machine var när jag gick in i tältet på Way Out West i augusti 2009, men när jag gick ut därifrån hade jag sett en av de grymmaste spelningar jag någonsin har sett på Way Out West. Året efter såg jag henne på den största scenen på Primavera Sound i Barcelona och genombrottet var ett faktum.
Florence Welch gick på scen strax före elva på torsdagskvällen med sina musiker och det var massor av folk framför scenen så jag hamnade långt bak. Det gjorde inte så mycket för ljudet vid den största scenen var helt ok även i de bakre regionerna.
Musikerna inledde med ”Heaven is Here” och det kändes som en lite trevande inledning, men sedan satte Florence Welch igång på allvar och hon sprang ofta fram och tillbaka på scenen, barfota i sin röda klänning, och hon påminde nästan om en älva i morgondimma vid en äng i den mörka sommarnatten. Det var med andra ord overkligt vackert och de spelade en härlig mix av nya och äldre låtar. Favoriterna avlöste varandra. ”What Kind of Man” spelades tidigt, under ”Dog Days Are Over” vädjade hon till publiken att ta ned mobiltelefonerna, underbara ”Ship to Wreck” popade till det ordentligt och ”Hunger” satte punkt vid midnatt.
Publiken jublade i den varma Lissabonnatten. Efter ett tag kom musikerna tillbaka och inledde ”Shake It Out”. Det kändes som att hela den portugisiska huvudstaden gungade innan allt avslutades med ”Rabbit Heart (Raise It Up)”. Florence Welch har verkligen blommat ut till en världsstjärna sedan första gången jag såg henne.
Det var otroligt varmt under festivalen. Portugal upplevde en extrem värmebölja som till och med togs upp på nyheterna. Temperaturen låg en bit över 30 grader under eftermiddagarna och vid midnatt hade temperaturen inte sjunkit under 25 grader. Man fick verkligen dricka mycket vatten.
Sea Girls släppte deras andra album Homesick i våras, och precis som debutalbumet Open Up Your Head (2020) klättrade det högt upp på albumlistan hemma i England. Londonkvartetten gick på scen i det största tältet vid halv sju på fredagen. De inledde med ”Sick” och sedan fortsatte det på inslagen indierockväg. Det blev ganska snabbt enformigt och det gick snabbt att lära sig låtarnas struktur. ”Call Me Out” och ”Do You Really Wanna Know?” var två av höjdpunkterna under en ganska platt tillställning, men fredagskvällen hade precis börjat.
Festivalområdet var smart utformat och låg vackert vid vattnet. Det var enkelt att köpa mat och dryck och det vegetariska utbudet var stort. Området var till vardags egentligen bara ett stort asfaltområde, om jag förstod rätt, men man dolde underlaget med någon konstgräsliknande grön matta vilket underlättade för fötterna. Det var enklast att åka tåg till och från festivalområdet och eftersom jag bodde i Cascais så slapp jag de värsta köerna. Det var väldigt långa köer för att åka i den andra riktningen, mot centrala Lissabon.
Jag såg Royal Blood göra en grym spelning i eftermiddagssolen på festivalen Northside i Århus 2014 och jag tycker att det är grymt att man kan göra tung rockmusik med bara bas, sång och trummor. De tog rockvärlden med storm med debutalbumet Royal Blood samma år och engelsmännen gick på scen vid niotiden på fredagen samtidigt som en rostgumpsvala flög förbi tillsammans med de bleka tornseglarna mot kvällshimlen.
Britterna inledde med ”Typhoons” och det lät bra från början, men sedan tappade konserten ganska snabbt tempo. Jag upplever inte de nyare låtarna som lika bra som de äldre och det påverkade helhetsbilden, men när ”Little Monster” rullade fram genom luften var det strålande ända tills det blev ett onödigt långt trumsolo drygt en halvtimme in i konserten. Jag var tyvärr tvungen att lämna Royal Blood för denna gång och gå vidare till en annan scen. Trumsolot hördes svagare och svagare när jag gick över festivalområdet.

Första gången jag såg St.Vincent var på Roskilde Festival i juli 2018 och senast var några veckor senare på Way Out West. Jag minns att jag skulle ha sett henne på Northside 2014, men där ställdes konserten in. Det året släppte hon även det strålande albumet St. Vincent som fortfarande är en favorit.
Annie Clark gick på scen strax före tio i ljust sken tillsammans med sju medmusiker (tre i kör) och satte igång en härlig show. Den skickliga musikern bjöd verkligen på sig själv och publiken hoppade och jublade. De inledde med ”Digital Witness” och sedan fick vi höra en bra mix av gammalt och nytt.
Bland höjdpunkterna kan jag nämna ”Birth in Reverse”, ”Fast Slow Disco” och ”Daddy’s Home”, men allt var väldigt bra under den drygt timmeslånga konserten. St. Vincent är en stjärna och jag var helt genomsvettig när jag lämnade tältet i den 30-gradiga värmen.

Jag lyssnade väldigt mycket på Metallica under en period på 1980-talet. Deras tre första plattor snurrade ofta och jag tycker fortfarande att de är väldigt bra, men sedan tappade jag dem ganska snabbt. Senast jag såg Metallica var på Ullevi i Göteborg i juli 2011 så det kändes som att det var dags igen. Jag tror aldrig att jag har sett så många t-shirts med en bandlogga på en festival någonsin som antalet Metallicatröjor på NOS Alive. Det var helt otroligt.
Det legendariska thrash metalbandet gick på scen strax efter elva på fredagskvällen och inledde blytungt med ”Whiplash” som följdes upp av en minst lika tung ”Creeping Death”. Det var en drömstart för min del. Sedan dundrade ”Enter Sandman” fram genom Lissabonnatten och det kändes plötsligt som att hela festivalområdet var engagerat. Därefter fortsatte det på inslagen väg med en mix av gammalt och nytt. James Hetfield välkomnade oss alla till Metallicafamiljen och det var tydligt varför bandet lyckats hålla på i 41 år och under den tiden skapat en väldigt stor supporerskara. Det är helt enkelt ett väldigt bra band och jag blev ständigt påmind om varför jag hade en period i livet när jag lyssnade mycket på dem. De hackande och malande gitarrerna är underbara.
Men oavsett hur bra de än är och hur många fans de hade framför scenen i fredags kväll tyckte jag att de spelade för länge. De spelade i drygt två timmar och det blev för enformigt i längden. Det hjälpte inte att de förstärkte upplevelsen med sprutande eldar och fyrverkerier runt scenen eller lyfte fram låtar som ”For Whom the Bell Tolls” och storfavoriterna ”Seek & Destroy” och ”Master of Puppets” i slutet. Detta hade kunnat kortas ned till 1,5 timmar och då hade det säkert blivit fantastiskt.

Jag har lyssnat på Phoebe Bridgers ända sedan den fina solodebuten Stranger in the Alps och jag var nog inte ensam om det med tanke på publikens jubel strax före klockan tio på lördagskvällen. Det största tältet vibrerade när hon gick på scen med sina medmusiker och det hängde ljusa ballonger i det mörka taket. Hon inledde med ”Motion Sickness” och publiken skrek och sjöng av glädje.
Sedan fortsatte det på inslagen väg, antingen med låtar med bandet eller mer nakna låtar med akustisk gitarr och publiken fortsatte att hylla henne. ”Phoebe, Phoebe, Phoebe…” skanderades mellan några låtar och hon svarade med att konstatera att ”this is crazy”. Det var en väldigt fin stund och hela konserten var en lång njutning. Hon bjöd på favoriter som ”Kyoto”, ”Funeral” och ”ICU”. Den sistnämnda avbröts på grund av att Phoebe såg någon i publiken som troligen behövde medicinsk hjälp och därefter inledde de ”ICU” igen.
I slutet fick publiken välja låt och då slutade det med att hon spelade boygenius ”Me & My Dog”. Allt avslutades med en maffig ljudbild i slutet av ”I Know the End” och sedan skanderade publiken ”Phoebe, Phoebe, Phoebe…” igen. Det var en väldigt fin stund och flera låtar lyfte lite extra av trumpeten. Nu har jag äntligen sett alla i boygenius, lustigt nog i tre olika länder, så nu återstår bara att få se själva trion också.
Den 14:e upplagan av NOS Alive närmade sig slutet, en man bar en t-shirt med texten ”This time we can’t go home”, men det kunde i alla fall jag. Några timmar senare stod jag på metrostationen Alameda och åkte ut till flygplatsen. The Beatles ”Love Me Do” letade sig ut ur högtalarna och jag lämnade Lissabon och Cascais tillsammans med många vackra minnen.