Souls: ”Steve Albini var en jättestor del av vår resa”

Steve Albini i studion i Växjö

Året efter att nyss bortgångne Steve Albini producerat Nirvanas In Utero var det kanske inte många som förutspådde att han därefter skulle ta sitt pick och pack och bege sig till Sverige för att producera debutalbumet åt ett skånskt indierockband?

Souls hade tidigare bara släppt ett par singlar och varit med på några blandskivor, men när de bad om att få Steve som producent tackade han från ingenstans ja. Kanske var det just detta som var storheten med Steve Albini? HYMNs Tobias Söderblom tog kontakt med Cecilia Nordlund och Johan Karlsson från bandet och lät dem redogöra för hans betydelse.

Till att börja med, hur kom det sig att ni fick möjlighet att jobba med honom?

Cecilia: – När vi i Souls skulle spela in vår första skiva så jobbade vi med en man som hette Anders Jönsson, en väldigt speciell person från Klippan, som hade fixat ett förlagskontrakt till oss och betalade alla våra tidigare demos under ett par år. Han frågade oss vem vi ville skulle producera vår första fullängdare. Då säger Andreas Catjar – gitarristen i Souls, från ingenstans: ”Steve Albini!” Vi lyssnade mycket på de band han producerade och gillade liksom det han gjort med dem. Så Anders, som knappt kan prata svenska på grund av grov skånska, tog helt enkelt upp telefonen och ringde upp Steve och frågade om han ville spela in oss.

”Steve hade kollat upp att det fanns en liten studio utanför Växjö som hette Starec och som hade samma mixerbord som han gillade”

Bara sådär?

C: – Ja, och Steve svarar då ”ja, det kan jag väl göra”. Och det var det som var hans storhet. Jag tror inte han hade hört något vi gjort tidigare, men Steve hade kollat upp att det fanns en liten studio utanför Växjö som hette Starec och som hade samma mixerbord som han gillade. Studion samlade även på gamla ryska mikrofoner som han verkligen gillade. Så han tyckte nog att det hela var en lite rolig grej helt enkelt. Såhär i efterhand har man fattat att detta nog kom ganska lägligt i hans liv. Han hade precis spelat in PJ Harvey och var nog rätt sugen på att komma bort ett tag. Och tack vare att han ville producera oss fick vi sedan ett riktigt skivkontrakt.

Hur då?

C: – Klas Lunding (Telegram Records, reds. anm) har berättat senare att han sket fullständigt i Souls, fram till att han fick höra att Steve Albini skulle producera oss. Efter det ville han ge ut oss.

Johan och Cecilia då det begav sig

Så då flög Steve helt sonika över till Sverige eller?

C: – Ja precis. Studion var väldigt enkel, beläget i ett jävligt dammigt industriområde utanför Växjö där bland annat Kicki Danielsson spelat in tidigare.  Lokalen var extremt dämpad och isolerad så vi hade svårt att spela in till en början. Vi var vana att spela i slamriga källarlokaler liksom.  Men vägg i vägg låg en stor bilverkstad och under inspelningsfasen upptäckte vi att verkstaden stod tom, det var förmodligen semestertider. S då drog Steve Albini in en multikabel till verkstaden och satte upp tusen mickar där istället. Så trummisen (Bo Peter Andersson) och Johan fick vara där och spela in, medan Andreas och jag spelade in i ordinarie studion. Så allt spelades in samtidigt – i två olika rum!

”Att som ung och osnuten få den stora ynnesten att få lyssna på, observera och guidas under en inspelning av honom var otroligt lärorikt”

Johan: – Steve är enligt mig den enda som har förstått hur vi i Souls ville låta, straight in your face-music liksom. Att som ung och osnuten få den stora ynnesten att få lyssna på, observera och guidas under en inspelning av honom var otroligt lärorikt. När vi första gången spelade in, och jag (bas) och Bo Peter (trummor) blev placerade i maskinhallen bredvid studion blev ljudet så otroligt hårt och stort. Ett naturligt reverb från två mikrofoner utplacerade i varsin ände av hallen liksom. Jag minns att jag då tänkte: Wow, den här snubben vet något som jag verkligen vill veta mer om.

– Halvvägs i inspelningen hörde han ett knorrande ljud, och jag var väl medveten om var det kom ifrån. Mitt stall på basen var slitet och borde ha bytts ut för längesedan, men jag försökte mörka och komma undan med det ändå. När det inte gick längre och jag bekände sa Steve bara: ”det är lugnt, jag fixar det”.
Sedan tog han en toarulle och sekundlim och började bygga upp stallet igen. Det tog väldigt lång tid att limma på de små fyrkanterna av dasspapper men vi löste det trots ett pressat inspelningsschema. Majoriteten av låtarna är first takes, vilket gör det otroligt naket och ärligt.

Bild från garaget

Var inspelningen oproblematisk i övrigt?

J: – Absolut. Alla, alltså både bandet och Steve, bodde i ett gemensamt sexbäddarsrum så vi kom verkligen varandra nära. Jag minns att maten vi åt var så otroligt dålig att jag fick sådana gaser av den att Steve till slut blev tvungen att lägga sig i ett annat rum. Men han var aldrig sur över något och fattade att vi var unga och tramsiga.

En internationellt etablerad producent öppnade även upp för er utlandskarriär?

C: – Exakt. Vi fick senare skivkontrakt i USA då Steve Albini verkligen gillade den inspelningen som han gjorde med oss. Varje gång han skulle jobba med en ny artist efter det använde han just den inspelningen som en preferens.  Det var så Gavin Rossdale, sångare i Bush, fick höra talas om oss, och senare gjorde att vi fick skivkontrakt på en underetikett till Interscope. Sen fick vi följa med som förband till Bush på deras USA-turné.

”Jag har i efterhand fattat att många uppfattat honom som jävligt dryg och sarkastisk, men mot oss var han alltid så himla snäll”

Det låter hur stort som helst!

J: – Haha ja. Gavin blev ett fan av oss på riktigt tack vara Steve. När Gavin blev ihop med Gwen Stefani (som han senare fick barn med) gav han vår första skiva som kärleksgåva till henne. När vi senare råkade få samma turnémanager som No Doubt en gång hade haft fick vi från denne höra att Gwen före varje spelning brukade lyssna på vår skiva för att komma i rätt mode!

C: – Men samtidigt var vi fortfarande på en låg nivå. Vi kände oss inte som ett så stort band. Visst, vi kunde spela på KB i Malmö och vi var lite hypade, Linda Skugge skrev om oss och gillade oss. Sedan när det var dags för att spela in andra skivan så åkte vi till Chicago och fick bo i Steve Albinis hus. Alltså hemma hos honom. Och det var väl just det som var storheten med honom. Jag har i efterhand fattat att många uppfattat honom som jävligt dryg och sarkastisk, men mot oss var han alltid så himla snäll. Jag upplevde aldrig honom som arrogant eller svår, och efter hans bortgång har jag läst liknande grejer som vittnar om en extremt fin människa. Samtidigt som det verkar vara många som även fått sig en känga av honom. Han var en sann idealist som verkligen inte ville kapitalisera på musiken.

Klas Lunding (Telegram), Steve Albini, Anders Jönsson (Warner Chappell) Fredrik Norberg (Popsicle) Johan Karlsson (basist, Souls) och Andreas Catjar (gitarrist, Souls)

Han tog aldrig mer betalt än timmarna han lade i studion?

C: – Exakt! Han tog aldrig procent på royalties som många andra gör. Det var magiskt att han var så storsint. Men jag tror också det gjorde att han hade ett lyckligare liv. Han sa någon gång att han hans egen musiksmak var så smal och svår, att han bara skulle förstöra för band om han skulle lägga sig i hur de skulle göra det rent konstnärligt.

Även om han inte lade sig i så mycket, skulle du ändå säga att han påverkade er i Souls rent musikaliskt?

C: – Det vi älskade med första skivan var just enkelheten. När vi tidigare spelat in demos i Klippan så slutade det alltid med att vi la pålägg på pålägg, och det hela lät bara jättekonstigt. När vi spelade in med honom så fick vi äntligen det råa soundet vi ville ha. Vi var jäkligt störiga som band, hade många åsikter och talade illa om andra band och var jävligt frispråkiga generellt och jag tror att han kunde känna igen sig i oss.

Kan du berätta lite hur en inspelning med honom kunde gå till? Hur var han att jobba med?

C: – Vi fick börja med att förklara vad vi ville göra, visionen för varje låt. Sedan tvingade han oss att säga hur många spår just den låten skulle innehålla. Och sedan var hela grejen att det var just de spåren vi fick hålla oss till. Inte ett enda utöver det. Jag kunde någon gång tycka att ”fan, den låten hade varit fint om kompisen Lotta kunde få lägga kör…” men han svarade: ”nej, det finns inte plats för det nu”! På det sättet kunde han styra en inspelning.

”Han har liksom varit med en hela livet, så det känns jäkligt sorgligt att han gick bort alldeles för tidigt”

 

Träffade ni honom något mer på senare tid?

C: – Ja 2016 spelade vi in Souls debutskiva på nytt, för att släppa på vinyl, hos Steve i USA. En dokumentär filmades även samtidigt. Vi spelade även in tre nya låtar, som aldrig släpptes. Men nu känns det ju rätt passande att få ge ut även dem. Vi får hoppas att även filmen kan komma ut då med.

Det känns väl bra, så minnet av honom lever kvar?

C: – Absolut. Men han finns med även i många andra sammanhang. Jag håller flera workshops för unga människor om att göra musik där jag pratar mycket om honom. Han har liksom varit med en hela livet, så det känns jäkligt sorgligt att han gick bort alldeles för tidigt. Han har verkligen varit en jättestor del av vår resa. Utan inspelningen av första skivan den där gången hade vi aldrig blivit av.

J: – Jag bär med mig allt fint och allt jag har lärt mig av honom. Jag känner mig enormt hedrad över att vi gillade varandra och fungerade så bra ihop. Det är en enorm stolthet över att vi fick vara en del av all den musik han spelade in. Liksom Jesus Lizard, PJ Harvey, Pixies, Nirvana. Listan är lång. Och där finns även vi.

Steve Albini och Cecilia Nordlund i studion