Langhorns – Showstopper

Langhorns självbetitlade debutalbum gick någorlunda varmt i mina ungdomsdagar och öppningsspåret ”Tierra Del Fuego” har blivit något av en surfklassiker för mig. Som ett av de ledande skandinaviska banden under surfens stora revival-era tog Langhorns, till skillnad från en del andra band, ett steg tillbaka till 50- och 60-talens trygga vatten och fokuserade blott på bra melodier. Sansat och sofistikerat. Det krävs trots allt en del om du ska göra renodlad traditionell surf i samtiden och inte glömmas bort.

Efter debuten svalnade dock mitt intresse. Utan att friska upp minnet i nutid så tyckte jag att uppföljarna Club Gabardino och Mission Exotica överlag verkade lägga mer krut på vibe än på starka låtar. Eller kanske var jag bara på en annan musikalisk planet vid tiden. Men i julas släppte Langhorns sitt första nya alster på 30 år – en singel med titeln ”Surfin’ Home For Christmas” – en trevlig och medryckande låt i julanda som satte sig på huvudet direkt.

Det nya albumet Showstopper kickades igång med singeln ”Stoked” för några veckor sedan och även där hördes ett band som inte tänker slösa på lyssnarens tid. På ytan bjuds det på ren surfrock men under den ligger ett skarpt sinne för melodi. Likt The Ventures i sina bästa stunder av egenkomponerat material leker Langhorns med små, dolda och smarta harmoniseringar och spännande brytningar som implicit fängslar.

Det härligt puffande lokomotivdrivet genom skivans titelspår är en direkt invit till spontandans i köket med diskborsten i handen. ”Dr Münster, I Presume” är ett stompigt nummer som för tankarna till The Moontrekkers ´”Night of the Vampire” eller Nalle Puhs mardröm om heffaklumpar, något som självfallet är medryckande. ”Bad Karma” och den avslutande ”White Widow” bjuder på filmiskt och stämningsfullt Morricone-landskap.

Överlag är Showstopper en inspirerande lyssning. Ett par av de lite lugnare alstren blir något ointressanta i sammanhanget men det vägs upp av de många stunderna där det hörs att Langhorns längtat efter – och finner stor glädje i – att skapa musik. Michael Sellers kan snickra bra låtar som inte blir enformiga och det är där Langhorns utmärker sig i en genre där alldeles för många band verkar lägga en för stor tilltro till enbart soundet.

[Beat Party Records, 17 maj]

7