Det fortsätter att vara året då så gott som varenda hypat indieband från 2007/2008 återvänder. När vissa stagnerat (Arcade Fire) och andra tycks stå kvar på samma plats som senast (Broken Social Scene, Feist) har vissa istället visat prov på progression och nya idéer (Fleet Foxes, Dirty Projectors, Bon Iver). Med Painted Ruins placerar Grizzly Bear sig själva någonstans mittemellan de två senare kategorierna. Det är inte så att man återuppfinner sig själva, men samtidigt tar man både ett och två kliv i nya riktningar för bandet.
De fundamentala grundstenarna är fortfarande desamma men en tydlig förflyttning sker mot ett mer elektroniskt och mer cinematiskt sound. Stundtals låter man nästan som ett introvert och återhållsamt Radiohead. Ett mer mänskligt och mer jordnära New Order, om man så vill. Bakom sig lämnar man den organiska ljudbilden som tidigare karaktäriserat bandets musik. Därmed inte sagt att Grizzly Bear har övergivit sättet man lät på tidigare helt och hållet, istället handlar det snarare om att man adderat synthar till sitt redan existerande ljuduniversum.
Man kan se detta som en utveckling på den musik bandet för varje skiva närmat sig, även om det denna gång, vid första lyssningen, kan tyckas ha tagit en helt annan skepnad. Bandets fyra multiinstrumentalister har kanske i ännu större utsträckning nu än tidigare tagit med sig alla sina personliga idéer in i projektet. Genom en demokratisk och experimentorienterad arbetsprocess har samtliga medlemmars enskilda delar flutit samman till en fungerande helhet. Precis som tidigare delar Ed Droste och Daniel Rossen på sång och textförfattande, Chris Taylors roll som producent placerar honom nästan i mitten av låtbyggandet och Christopher Bear, som med sina tv-soundtracks senaste åren visat ypperliga färdigheter när det kommer till att bygga atmosfärer, tycks även han ha fått större inflytande över mer än bara rytmsektionen.
Med alla sina olika kompetenser har de fyra medlemmarna skapat ett pussel av olika ljud. Arrangemangen är fulla av små temposkiftningar, melodier som vänder och vrider på sig i olika riktningar och lager på lager av ljud som tillsammans skapar en typ av detaljrikedom som tycks vara helt och hållet utformad så att man egentligen inte ska tänka på den. Svepande, drömska ljudbild som nedbrutna i mindre delar innehåller massor av detaljer att upptäcka.
Inledande ”Wasted Acres” sätter tonen med ett blygsamt beat och en drömlik synthslinga. ”Mourning Sound” sticker ut lite som den mest direkta låten på skivan med sin smittsamma refräng och sitt mer direkta tilltal. ”Losing All Sense” framstår som en hybrid mellan klassisk Grizzly Bear-folk och mjuk postpunk. ”Three Rings” inleds med rastlöst trumspel innan den distinkta basgången som sedan skär genom låten uppenbarar sig. Ed Drostes stämma ligger och flyter ovanpå medan den jazziga ljudbilden sakta byggs upp mot låtens klimax. Över tre minuter vecklar låten ur sig innan den slutligen kulminerar i den såväl musikaliska som emotionella spets låten hela tiden rört sig mot. ”Don’t you know that I can make it better? Don’t you ever leave me”.
Texterna tycks ha konstruerats på samma vis som musiken, fragment som lämnar luckor. Medvetet ofullständiga och sällan rakt på sak annat än i enskilda textrader. Ett försök att finna mening i en värld som både på ett politiskt och personligt plan sakta rämnar runt om en, utlagt likt ett pussel för lyssnaren att själv lägga. Skivan må sakna enskilda spår som fullkomligt skakar om en, här finns ingen ”Foreground” eller ”On a Neck, On a Spit”, men kompenserar med mängder av enskilda små tillfällen, textrader och musikaliska detaljer som tillsammans skapar en större helhet än någonting bandet gjort tidigare.
[RCA Records, 18 augusti]
