Perfume Genius – No Shape

PerfumeGenius_SlipAway-WEB

Tematiskt har Perfume Genius rört sig i ungefär liknande vatten sedan debuten. Mike Hadreas har vänt och vridit på identitetsbegreppet ur ett queerperspektiv; skrivit om den mänskliga kroppen, sexualitet, övergrepp och osäkerhet i olika former över ett spann av fyra skivor. Vad som däremot har förändrats är sättet han gjort det på.

I början, på Learning och även Put Your Back N 2 It, angrep han ämnena med en otrolig skörhet. Ackompanjerad av sitt piano, med en lo-fi-produktion och med hjärtat utanpå. Nästan viskande bekände han sina djupaste och sorgligaste hemligheter för lyssnaren.

Sedan med Too Bright och nu även No Shape uttrycker han sig gradvis mer självsäkert, mer utåtagerande och med en ständigt ökande självklarhet. En förvandling från introvert till extrovert som sakta vecklas ut över fyra skivor. No Shape är onekligen Hadreas mest konfrontativa verk hittills. ”How long must we live right, before we don’t even have to try?” frågar han sig i ”Valley”, och där han tidigare vänt sig inåt riktar han sig här istället utåt.

Too Bright var en tydlig brytpunkt i Perfume Genius karriär. Hadreas ömsade skinn från singer/songwriter till popartist och bytte den pianocentrerade musiken mot glittrig, storslagen pop. Man kan ganska enkelt se framför sig hur Hadreas hade kunnat välja att gå vidare på den inslagna vägen med en ännu mer renodlad popskiva, och ur kommersiell synpunkt hade det antagligen varit det klokaste, men istället väljer han en snårigare och i mitt tycke betydligt mer intressant väg.

Med No Shape försöker Hadreas nämligen klämma in allt han har att ge. Han försöker visa upp hela sin palett och kastar sig fram och tillbaka mellan lågmäld och expansiv konstpop. Musiken är ömsom glimrande, ömsom avantgarde. Det är mörkt, skruvat och dramatiskt. Kate Bush och David Bowie känns som givna referenser, men likaså Anohni och Björk.

Helheten blir lite svår att få grepp om och det är verkligen inte så att alla infall och idéer fungerar felfritt, men samtidigt är det svårt att inte imponeras över ambitionen. Stundtals hamnar musiken farligt nära kitchig glamrock och ojämnheten är lite irriterande. Det är dock lätt att förlåta vissa snedsteg när topparna är så höga.

”Slip Away” och ”Wreath” är magnifika poplåtar som fungerar utmärkt som bevis på hur långt Perfume Genius kommit. I kontrast står lågmälda och ödesmättade ”Run Me Trough” och ”Die 4 You” som speglar en helt annan, om än minst lika fantastisk, sida av artisten. Stråkdrivna ”Choir” och Weyes Blood-duetten ”Sides” är även de ren och skär briljans.

Allra bäst är dock avslutande ”Alan”. Precis som Put Your Back N 2 It-höjdpunkten ”All Waters” är det en långsam, suggestivt stegrande ballad som vrider om knivar i hjärtat. Där Hadreas i ”All Waters” brottades med en önskning om att en dag få gå hand i hand med sin pojkvän utan att någon reagerade tycks han här åtminstone ha nått en viss bit på vägen. ”Did you notice we sleep through the night? Did you notice everything’s alright?”, sjunger han, i låten som namngivits efter hans partner. Det nästan förvånade intrycket av att tillvaron faktiskt kan vara helt okej återspeglas även i hur han i låtens första vers sjunger ”I’m here, I’m weird” för att sedan i låtens sista vers modifiera textraden till ”I’m here…. how weird” och på så vis skänker han låten en betydligt mer existentiell mening.

[Matador, 5 maj]

6