Perfume Genius – Set My Heart on Fire Immediately

Hur djupt går inte såret i den kulturella bilden av manlig homosexualitet? Hur mycket sorg finns det inte att ösa ur? Det är som ett svart hål som präntats in av år av förföljelse, våld och självhat. Det syns i litteraturen, i Jonas Gardells intima HIV-skildring Torka aldrig tårar utan handskar. Det visar sig i film, som med William Hurts Luis Molina i Kiss of The Spider Woman. Sorgen är alltid lika påtaglig som skönheten och kärleken. Som ett försök att bevara värdighet när allt som finns runtomkring är våld.

Inom den moderna popmusiken har Mike Hadreas under epitetet Perfume Genius klivit fram som en av sorgens allra starkaste röster. Hans uttryck var från början nästan skrämmande i sin hänsynslösa blandning av smärta, äckel och skönhet. Med en röst som ofta inte var mer än en darrning och ett skrällande piano tecknade han porträtt av övergrepp, självskada och hat.

I ”Mr Peterson”, en tidig höjdpunkt från sin debut, berättar han om relationen till titelns Peterson, en lärare. ”He let me smoke weed in his truck, if I could convince him I loved him enough”. Bara några rader senare sjunger Hadreas ”I know you were ready to go, I hope there’s room for you up above, or down below.” Ömheten och vetskapen om utnyttjandet måste samexistera. Äckel och ömhet. Mr Peterson är en trasig varelse i människoskepnad, en sexuell utnyttjare i desperat jakt på närhet.

Men i samband med 2017:s No Shape vände han soundet mot någonting mer transcendentalt och mjukare. På singeln ”Slip Away” sågs han falla in i dans med en älskare, iförda fantastiska dräkter, översköljda av en rosa färgpalett. Då en tidig Hadreas, likt en siren eller banshee, målade upp smärtan med änglalik röst, väljer han nu istället att försöka resa sig över såren. Det handlar om att acceptera sina hål som delar av en helhet, av en enda kropp. Att ren skönhet aldrig kan existera utan fläckar.

A clip on my wing, oh let it soften, i forgive everything” sjunger Hadreas på ”Whole Life”, den nästan sagolikt vackra inledningen till hans femte skiva Set My Heart on Fire Immediately.

Soundet fortsätter bara att bli fylligare och mjukare, stundtals nästan Kate Bush-doftande, men utan att den vassa kärnan mitt i går förlorad. Skivans första del är en samling berättelser i popform om att förlåta, förälska och förvandlas. Hadreas tro på kärleken och dess helande kraft förfaller aldrig i smetig naivism, eftersom den alltid speglas mot den bakgrund av våld och trauma som gömmer sig i skivans skuggor.

På ”Describe”, en dundrande bredbent och samtidigt sammetslen bluesrock, ber Hadreas efter någon speciell som kan visa en väg ut ur ångesten. ”Could you find him for me”, frågar han innan låten långsamt löses upp i porlande ambientmusik.

Det är först efter mittenspåret ”Leave som Set My Heart” tappar fart. På nästan femtio minuter är det Hadreas längsta verk, men låtskrivandet i skivans andra del tar ett steg tillbaka och ger efter för oroliga ljudlandskap och jazziga basgångar. Det är både förbryllande och suggestivt till en början, men tappar allt mer luft för var gång. Set My Heart… gör ett par försök till att lyfta, men når aldrig så högt som tidigare. Balansproblemen är en besvikelse för någonting som börjar så oerhört lovande.

Efter Set My Heart on Fire… börjar jag vandra bakåt i Perfume Genius diskografi, och kommer till sist att tänka på fotografiet av Candy Darling, döende i cancer, som prydde Antony & The Johnsons I Am A Bird Now. Darling poserar som en uttråkad modell, med ett ansikte som en porslinsdocka i dämpat svartvitt ljus. Hela bilden tycks sugas in mot hennes änglalika gestalt. Kanske är bildens skönhet bara morbid, med tanke på hur nära döden Darling var. Eller så handlar det om, som Hadreas musik och så mycket annat här i livet, om att alltid försöka hitta skönheten där den tycks saknas som mest. Bara för att för en liten stund kunna få vila i någonting som känns som värme.

[Matador, 15 maj]

7