Jens Lekman. Foto: Samuel Isaksson
HYMNs Pontus Flodin rapporterar från Way Out Wests andra dag. En dag som bjuder på solsken och musik av högsta klass.
Trots att Way Out West i mitt tycke presenterar sin kanske minste intressanta line up någonsin lyckas man på något sätt ändå få till en otroligt stark festivaldag under fredagen. Schemat för området i Slottsskogen väller över av spännande akter och även klubbprogrammet erbjuder flera bra alternativ. Att detta beror på att både torsdagen och lördagen i ärlighetens namn är direkt svaga förklarar visserligen det hela. Lite bättre spridning av de intressanta akterna mellan dagarna hade förstås varit att föredra.
Jens Lekman är först ut under fredagen, åtminstone om man är intresserad av musik. Annars kan man välja mellan aktiviteter så som ett nätcasino-sponsrat samtal mellan Alex och Sigge eller Rebecca & Fionas intervju av Anders Ygeman. Två i ärlighetens namn rätt sjuka bokningar på en musikfestival. När The xx-sångaren Oliver Sims senare under kvällen håller ett brandtal om hur festivaler är en fredad zon där man kan släppa alla sina bekymmer från världen utanför och bara njuta av stunden får man anta att han syftar på Ygeman. Skönt för honom att komma bort lite grann.
Lekman tycks hur som helst vara i storform. Han inleder med en mycket fin akustisk version av ”And I Remember Every Kiss”, innan han får sällskap av sitt band. Därefter ligger fokus främst på de mer dansanta låtarna ur Lekmans katalog, vilket känns som ett rimligt beslut för att få igång den förmiddagssega publiken. Låtarna från senaste skivan Life Will See You Now får ett entusiastiskt bemötande och de äldre ännu mer så. Hela konserten känns som ett segervarv för hemmasonen, vars ödmjukhet inför de välförtjänta hyllningarna känns genuin. Jag gissar även att Jens Lekman fick mer vettigt sagt i sitt avslutande mellansnack om hur Göteborgs stad behandlar sina kulturarbetare än vad Alex och Sigge fick under sin timme på Höjden. En väldigt fin start på dagen.
Perfume Genius. Foto: Fredrik Nystedt
På samma scen något senare gör Perfume Genius sitt första Sverigebesök sedan utgivningen av senaste skivan No Shape. Senast jag såg Mike Hadreas var det under betydligt mer avskalade former, men den här gången är framförandet betydligt mer extrovert. Nästan som någon form av avantgarde-schlagerpop. Spåren från No Shape betas inledningsvis av ett efter ett, på mest dramatiskt möjliga vis. ”Otherside”, ”Valley” och ”Just Like Love” låter samtliga mycket bra. Allra mest drabbande blir det dock när Hadreas sätter sig ner vid sitt keyboard och framför ”Dark Parts”. Det kommer aldrig någonsin sluta vara fullkomligt knäckande när han sjunger ”I will take the dark part of your heart, and put into my heart” under låtens klimax. Den enda invändning man kan ha är väl möjligen att fler mer avskalade bitar hade fått ta plats i framträdandet samt att ljudet och tekniken alltjämt tycks fungera dåligt i Linnétältet.
Mac DeMarcos senaste besök på Way Out West var en smått sensationell och helt galen tillställning på dansbanan polletten på Liseberg 2014. Rätt mycket har hänt för kanadensaren sedan dess. För några månader sedan såg jag honom headline Primaveras största scen framför 50 000 människor, vilket väl säger en del om hans karriärsresa. Under det här Way Out West-besöket är han nu uppgraderad till festivalens näst största scen. Tyvärr blir tillställningen mest ett dåsigt eftermiddagsjam. Förvisso stundtals väldigt underhållande, men allt för ofta lite för slappt och tramsigt för att någon av låtarna ska få något slags fäste. Höjdpunkter finns absolut. ”No Other Heart” tillhör fortfarande det bästa DeMarco gjort och äldre bitar som Ode to Viceroy och Cooking Up Something Good får publiken att röra på sig. Det räddar dock inte konserten från att bli den typen av festivalspelning man knappast kommer komma ihåg om en vecka.
Feist. Foto: Fredrik Nystedt
Inklämt mellan Mac DeMarco och Feist återfinns en av festivalens trevligaste bokningar, amerikanska garagerock-orkestern Thee Oh Sees (sedan någon vecka tillbaka kända som enbart Oh Sees, bandet byter namn oftare än de byter t-shirts). Om det var något man behövde efter DeMarcos lite slöa tillställning så var det en rejäl garagerock-urladdning. Med en sättning bestående av gitarr, bas och två trumset kör San Francisco-bandet fullkomligt över allt i sin väg. Reglagen är uppdragna på max från första ackord och därefter är det en knapp timmes energisk resa rakt in i en bergvägg. Otroligt uppfriskande.
En annan artist, som liksom Mac DeMarco, återbesöker festivalen är hans kanadensiska landsman Feist. Till skillnad från DeMarco har hon istället blivit nedgraderad en scen i storlek sedan sist (dock uppgraderad i speltid), något som dock går relativt bra i linje med hur hon rent soundmässigt har skalat ner sin storslagna ljudbild från föregångaren Metals till nya skivan Pleasure. Dessutom är väl skillnaden i storlek mellan Azalea och Flamingo endast marginell. Mycket riktigt består konserten till stor del av låtmaterial från Pleasure, med just titelspåret som startskott. Feists avslappnade men ändå fokuserade framförande känns på många sätt som den perfekta eftermiddagsspelningen. Tillbakalutat och lugnt, men ändå stundtals tillräckligt frenetiskt för att man inte ska vaggas in i någon form av dåsighet. Den avskalade utformningen av låtarna gör sig förvånansvärt bra på en festivalscen och i motsats till det förväntade så blir det stundtals en riktigt intim konsert.
Det tighta spelschemat börjar ta ut sin rätt när Ryan Adams går på scenen direkt efter Feist. Ungefär precis vid denna tidpunkt hade man mått bra av en kyld dryck och en smålandsrulle, istället får vi se hur Ryan Adams förvandlar samtliga delar av sin låtkatalog till riffig brötrock. Americana-pärlan To Be Young (Is to Be Sad, Is to Be High)” stöps som andra låt om i en rätt slapp Springsteen-form och det är ungefär den varan som levereras i olika former från start till mål. Rockklyschorna avlöser varandra, man kan ana viss självdistans, men i kombination med bristande ork och viss hunger så känns det mest tröttsamt.
The xx. Foto: Fredrik Nystedt
Som näst sista akt på området visar The xx att man är tillräckligt skickliga för att bära upp en av festivalens större scener. Faktum är att man nog till och med hade kunnat stänga största scenen någon av dagarna. Publikskaran är den största jag sett framför Azalea. I och med I See You har The xx hittat en formell som för det mesta lyckas kombinera det som var tilltalande med deras tidigare alster med något nytt och mer bombastiskt som är mer anpassat för större scener. Man visar inledningsvis prov på hur väl denna introverta maximalism kan fungera i stort format genom att väva samman lågmälda Cocteau Twins-liknande drömlandskap med klubbmusik. En formell som i deras händer känns genuint unik. Popmusik som känns progressiv på riktigt. På sätt och vis känns det bisarrt att Oliver Sims och Romy Madley-Croft kan stå och visksjunga sina djupaste känslor till varandra framför så många människor i ett så stort format och ändå få det att kännas intimt. I både ”I Dare You” och ”Brave For You” lyckas man förmedla samma gränslösa känsla av ensamhet och osäkerhet som på skiva.
Som bäst fungerar bandet när dynamiken mellan de tre medlemmarna bevaras, när allas bidrag är lika närvarande och bandet fungerar som en enhet. Stundtals, speciellt mot slutet, ges Jamie xx på tok för mycket utrymme på bekostnad av övriga. Pendeln svänger för långt åt househållet och nerven som byggts upp under första halvan av konserten gås förlorad. Konceptet vattnas ur. Tråkigt och synd, även om avslutande ”Angels” väger upp en del.
För en gångs skull under årets festival så erbjuder klubbprogrammet det angenäma problemet att behöva välja vart man ska gå. På bananpiren är utbudet som vanligt rätt uselt, men man har klämt in brittiska techno-popartisten Kelly Lee Owens där vilket lockar lite. Samtidigt spelar både Julia Jacklin och Lydia Ainsworth på Pustervik. Mitt val faller dock, relativt enkelt bör medges, på Big Thief och deras framförande på Folk. Något som visar sig vara helt rätt beslut. Den inledande trion låtar ”Real Love”, ”Paul” och ”Shark Smile” lägger ribban sådär pinsamt högt och på något vis lyckas man ändå gå från klarhet till klarhet efter det. Utöver spår från de två albumen Masterpiece och Capacity bjuds vi också på ett gäng nya låtar. Det finns något otroligt kaxigt i att ha släppt två album på ett år och ändå premiärspela nya låtar som låter makalösa.
Bandet är nyss influgna från USA, möjligtvis lite jetlaggade, men framför ändå sina låtar med en sällsynt nerv. Adrianne Lenker betonar varje ord med återhållsam sorg och bromsar hela tiden sig själv precis på gränsen till kraftfullhet ända fram till ”Mythological Beauty” där hon, om än bara för ett ögonblick, låter allt släppa och blottar en råhet som hela tiden legat precis under ytan. En viss besvikelse kan visserligen infinna sig när vi inte får höra ”Mary”, årets allra bästa låt, men det känns dumt att klaga efter det vi just bevittnat. Jag ser redan fram emot framtida Sverige besök av bandet, och då förhoppningsvis med utökad speltid.
