Det vilar en rädsla över det svenska samhället och misstankar riktas mot de mest utsatta, de som förlorat allt, de som aldrig ägt något. Vi som äger allt ser bara problem, oinbjudna gäster som snyltar på vårt civiliserade land. Mattias Alkberg är inte rädd för att ta de svagas parti och Luleå-sonen gör detta med en av karriärens modigaste skivor.
Personer är ett album som gör upp med Sverige och skivan saknar motstycke i Alkbergs långa musikkarriär. Albumdebuten tillskrivs The Bear Quartets Penny Century från 1992 – en tidstypisk inspelning som präglas av ett shoegazekomplex, som skiljer sig radikalt från denna fullängdares elektroniska och synthpoppiga samhällsbetraktelser. Ibland är ljudbilden Lorentz-svävande, för att i nästa stund påminna om David Bowies underskattade dystopi Outside.
Alkberg har förstått att politisk musik kan vara något annat än progg eller punk. Det kan lika gärna vara autotune-pop med filmreferenser. ”Kapten Krook” innehåller en ljudupptagning från Ingmar Bergmans klassiska film Persona, och det är Margareta Krooks läkare som säger: ”Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv”. Det är inte alltid lätt att förstå Alkberg – än mindre Bergman – men tolkar citatet som ett sätt belysa svenskars förhållande till samhällets utsatta. Alla människor vill vara förstående och kärleksfulla, men uttrycker ofta något helt annat.
Hur ska jag kunna tolka Alkberg? Jag är dock medveten om att Sverige står inför stora problem. Jag vet att skivan är inspelad på Bergmangårdarna på Fårö.
Andra partier är mer lättförstådda. ”Pankst” berättar om EU-emigranternas utsatthet och Alkberg lyckas sätta ord på samhällets orättvisor och texten får Kents ”La Belle Epoque” att framstå som dagisklotter. ”Svensk elegi” kan ses som ett rollspel mellan tiggaren utanför Hemköp och rasisten som tar sig rätten att hata. Lyssna på dessa låtar medan du undviker att möta de fattigas blick.
Kombinationen av ljudbildens monotona mörker och de nattsvarta texterna gör mig omtöcknad, men Sverige behöver artister som skakar om, irriterar och djävlas.
[Teg Publishing, 11 september]
