Mattias Alkberg som ”renässanstönt” på Landskrona Teater

Foto: Rick Titrö

Det händer något när folk inte är helt säkra på vad det är som ska hända”. I trettio år har Mattias Alkberg gjort lite vad som faller honom in. Ska man vara riktigt noga debuterade han redan 1983 som fjortonårig trummis i punkbandet Joon Erektion med kassetten Notice To Skinheads. Men den officiella historien tar sin början med Bear Quartets debutalbum Penny Century.

Trettio år senare har det blivit lika många album och inte ett enda har varit det andra likt. Vare sig om det är med Bear Quartet, Södra Sverige eller i eget namn. Indiepop. Punk. Elektroniskt. Rockabilly. Visor. Hardcore. Allt. Under tiden har det också blivit nio diktsamlingar. Teater. Musikal. Föreställningar. Begravningar. Journalistik. Allt. Finns det något Mattias Alkberg inte har gjort har han säkerligen gjort det med. Alltid redo att göra upp med sin identitet, utan att för den sakens skull vika en millimeter från den han är. Alltid efter Pippi Långstrump-devisen ”Det har jag aldrig prövat, så det kan jag säkert”.

När han ska sammanfatta de senaste trettio åren får det helt enkelt bli under namnet Renässanstönt. En mångsysslare, allkonstnär och renässansmänniska. Ett så kallat universalgeni. Alltid konstig. Alltid udda. Skev. En tänkande människa. Bara en sån sak som att jämföra sig med ett femhundra år gammalt ideal visar att han är en riktig jävla tönt. En renässanstönt.

Trettioårskalaset som jag bevittnar på Landskrona Stadsteater inleds med filmvisning. Om det finns något Mattias Alkberg inte gjort tidigare så är det film men tillsammans med regissören Martin Åhlin ser han till att råda bot på det. Jag speglar mig är en poetisk dokumentär som varvar mystiska dogmaskräckscener med filosofiska samtal och klipp från dunkla replokaler och intima poesikvällar på biblioteket.

Förtroliga samtal med folk som Annika Norlin (Säkert!, Hello Saferide), Jakob Hellman och Magnus Ekelund (Kitok, Elmo). Ibland gestaltas Mattias av Kristine Gulbrandsen, ibland berättar han själv naket om sin drivkraft att fly från sig själv. Om att spela teater och att vilja vara någon annan. Om att äcklas av sin egen kropp. Om att vara långsam och fet. Om rädslan för naturen. Om att bli bortförd. Om att gå vilse i Skellefteå. Om att stänga av sin ömtålighet. Om vuxna människor som tappar förståelsen för barnets lekfullhet. Om hur tiden är spiralformad. Lika ärligt och intimt som konstnärligt och distanserat. Allt och inget om vartannat. Ett försök att lite anspråkslöst slänga sina rester i en grop.

I pausen strömmar Ellen Sundbergs tolkning av Bodil Malmstens ”Döden 1986” ur högtalarna. Väldigt sällan får en nästan tolv minuter lång betraktelse om bröstcancer och död utan den minsta tillstymmelse till refräng plats i det offentliga. Allra minst som bakgrundsmusik. Men när Mattias Alkberg har jubileumsföreställning känns det inte mer än självklart.

Hoppas filmen var ok” säger Matti som själv definierar den som självömkande skit. Men han är också noga med att det inte är något fel med det. Sådant behövs också. Efter trettio år som en av landets mest inflytelserika artister är han stolt över att fortfarande våga vara bräcklig. Skör. Att aldrig bli en av de som svassar runt på Stureplan. Att aldrig sälja sig. Bear Quartet tog det rentav som en förolämpning att bli grammisnominerade 2009. Det finns ändå ingen människa som är mäktigare än ett fjäll.

Istället är ”Gudrun och Andreas” en ren hyllning till alla de som släpar runt på sin skit utan att någonsin hamna på löpsedlarna. Och i ”Skända flaggan” blir han den rättmätige arvtagaren till Carl-Johan De Geer (Blå Tåget, Gunder Hägg, Elektriska Linden), lillprinsen som även han skriver ”Kuken!” på svenska flaggan. ”Jag är en häxa från Luleå” proklamerar han stolt inför den ockulta ”All skräck väck”.

Foto: Rick Titrö

Trots de närmre 150 milen mellan Landskrona och Luleå är just detta en av sakerna som Matti och den skåneländska publiken kan enas i. Att vara väldigt långt från Stureplan. Matti jämför också syskongnabbet mellan Landskrona och Helsingborg med det mellan Luleå och Piteå och landar i att ibland bara vilja dö när han hör sådant. Han funderar på att säga något fyndigt om hur Landskrona var tidigt ute med den parlamentariska rasismen men låter bli när han inser att ingen i publiken bär någon skuld till det.

Den här jubileumsturnén är den första på fyra år med fullskaligt band. En slamrig indiepunkseptett med trippla gitarrer och ett röj som vanligtvis inte brukar förknippas med prydliga teatersalonger. Kravallervals i ”Med spöken” och brötigt larm och gutturala vrål i ”Dementorer”. Samtidigt finns det också plats för det mer avskalade och finstämda i ”Första språket” och redan nämnda ”All skräck väck”.

Även om Matti släppt två album sedan sist och även om han aldrig varit så mycket för det nostalgiska kretsar konserten kring allt som hänt de senaste trettio åren. Gitarristerna Henrik Palm (In Solitude, Pig Eyes, Sonic Ritual) och Johan Törnqvist (Human Waste) samt basisten Anton Alamaa (Palme Lever, Poor Lifestyle, Lightsabres) är allihopa med i Södra Sverige och för första gången någonsin får jag höra Mattias Alkberg sjunga på engelska. ”Vi har inte lagt av men vi finns inte heller” berättar han och river av de två Bear Quartet-dängorna ”Ambulance” och ”Put me back together”. De senaste trettio åren komprimerade till den stökigaste spelning jag någonsin upplevt inför en sittande publik.

Men så plötsligt pratar han om Harry Potter. Och så håller han en lång föreläsning om TV-serien Battlestar Galactica innan han river av  ”Ragnar”. En för Alkberg ovanligt lättsam dänga som plötsligt går över i en pantomim. Filmens regissör Martin Åhlin sitter i publiken och blir givetvis tillägnad titelspåret ”Jag speglar mig”, ursprungligen inledningsspår på den fem år gamla Åtminstone artificiell intelligens. Även om det hela är en enda karriärssammanfattning har Matti liksom aldrig varit så mycket för smetig nostalgi.

Vi må sitta i en prydlig teatersalong och det må vara mitt i veckan. Men jämfört med kargaste Norrbotten befinner vi oss betydligt närmre kontinenten. Vi får liksom lov att vara lite fria och lössläppta. Å andra sidan bor Matti lite närmre Finland så även de får festa mitt i veckan. Mitt på dagen om man så vill. Ännu en sak som för Landskrona och Luleå närmare varandra och självklart avslutas hela kvällen med den trasromantiska snapsvisan ”Fyllskalle”. Schkååål..!

Må renässansen få en renässans! Tönt!