Efter en lyckad fredagkväll med en triumfartad Nick Cave & The Bad Seeds-spelning som kulmen är det dags för den sista kvällen av årets Way Out West. På många sätt känns det bekant, trots att det har varit två år utan kulturupplevelser i Slottsskogen. Här finns några av de senaste årens stora genombrottsartister, säkra kort med flera tidigare festivalframträdanden i bagaget, och så några jokrar.
Dagen börjar i Linné-tältet. Molchat Doma från Minsk har lyckats med konststycket att engagera den kräsna postpunkscenens mest idoga anhängare och samtidigt nå ut till den yngre publiken genom Tik Tok. Den stekande hettan gör att tältet känns som en gryta med publiken som puttrande ingredienser. De vitryska kockarna, med den elegant mustaschprydde frontfiguren Egor Shkutko i spetsen, får oss att fräsa ordentligt. Mellan de mer lättsmälta numren bjuder de på uppfriskande noise-utflykter innan den virala superhiten ”Sudno” avslutar spelningen.
The xx saknas på programmet men är ändå representerade av både Jamie xx och Romy. Den sistnämnda levererar ett dj-set i eftermiddagssolen på Dungen-scenen. Här känns det något malplacerat. Det hade kanske passat bättre på någon av klubbarna i stället under kvällen. Romy gör sitt bästa för att engagera publiken men det blir lite för repetitivt för att sticka ut ur helheten. Den bestående känslan att det mest är en fråga om när xx återfinns på programmet i sin ursprungliga form.
Herbie Hancock kan ses som en lite udda fågel på festivalprogrammet. Men här lyckas jazzmaestron som förnyat genren sedan 60-talet att till och med få en del ungdomar att stanna till nyfiket. Kompositören som introducerade vocoders och syntsolon till jazzmusiken känns pigg för sina åttiotvå jordsnurr och växlar raskt mellan pianot, mikrofonen och keytaren. Trots flera fina numer är det så musikaliskt begåvat att det ofta blir ointressant. Här saknas överrakningar, smärta och hjärta likt det som Sons of Kemet gav oss under fredagens fantastiska spelning på Höjden. Läs gärna mer i Daniel Anderssons recension.
Det är tvära kast när horder av tonåringar samlas framför Azalea-scenen för att ta del av en av Nordens stora genombrottsartister. 23-åriga Marie Ulven Ringheim, känd som Girl in Red har hyllats internationellt med vårens debutplatta If I Could Make It Go Quiet. Men kan hon leverera som live-artist och leva upp till förväntningarna? Det är frågan som många ställer sig när hon rekordsnabbt blivit för populär för de intima scenerna.
Frågetecknen försvinner ganska snabbt för att här får vi en leverans av ett fullblodsproffs. Det är hundra procent energi från första sekund och hon låter inte en blodig tumme hejda henne från att crowdsurfa, dra i gång en moshpit och fastna ute i publikhavet, till säkerhetspersonalens stora glädje. Spår som ”Serotonin” och ”Midnight Love” visar vilken begåvad låtskrivare vi har att göra med när flickrumsballader blir till symfonirock. Man kan dock känna en viss mättnad när samma tonårsteman upprepas. Men om festivalens övriga artister besuttit den energi som Girl in Red visar prov på här, så hade lusten att ständigt plocka upp telefonen varit som bortblåst.
Uppe på Höjden har äntligen de sömniga panelsamtalen fått ge vika för en ny musikscen. Det visar sig vara årets stora lyckokast, för här får publiken en möjlighet till riktig publikkontakt när man kommer nära artisterna likt en klubbspelning fast i en vacker parkmiljö. Nilüfer Yanya från London gör spretig 90-talsrock med en egensinnig och uttrycksfull röst, kryddad med en saxofonackompanjerad ljudbild. Resultatet blir lekfullt och uppfriskande där det svåra känns lätt. En fin cover av PJ Harveys klassiker ”Rid Of Me” får publiken att tända till. Det är en försiktig Sverigedebut som ändå fungerar väl i sin kontext och ger mersmak om att detta är början på en artistresa som vi kommer att få följa länge.
Conor Oberst och hans manskap är rutinerade festivalrävar med flera framträdanden på meritlistan. Det är befriande att se bekanta ansikten helt utan nervositet underhålla i skymningen när Bright Eyes sprider lite festivalnostalgi i Linné-tältet. Förutom Oberst omistliga scennärvaro är det svårt att slita ögonen från Jon Theodore. Det ger en extra dynamik att se en av världens bästa rocktrummisar ta plats i ett sammanhang som på förhand hade känts svårmatchat, men som här fungerar utmärkt. Avslutningen med ”Shell Games” och ”One for you, one for me” får oss att längta efter mer. Det är en återkomst som på ett passande vis knyter en röd tråd mellan 2007 och 2022.
Thåström avslutar kvällen på festivalområdet på Flamingo-scenen med ett framträdande som inleds grandiost med ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”. Den lite äldre publiken får här valuta för festivalbiljetten medan det är tydligt att många av de yngre besökarna hellre beger sig ut i klubbnatten. Titiyo överraskar genom att gästspela på ”Papperstunna väggar” och ”Södra korset”. En vacker ljusshow och ett klanderfritt framträdande till trots känns det som att det hade varit roligare med en stor internationell bokning som final, nu när festivalen äntligen återuppstår. Likt tidigare års uppvisningar av Lana Del Rey och Solange.
Kvällen på Way Out West tar som bekant aldrig slut. Klubbspelningarna på Stay Out West är ofta hela evenemangets riktiga höjdpunkter. De förtjänar oftast mer uppmärksamhet än det som sker i Slottsskogen. Det är hög tid för arrangörerna att hitta lösningar för att publiken ska kunna få ut mer av klubbprogrammet. Eventspecifika biljetter eller en heldag bara för klubbspelningar är metoder som används av andra festivaler i Europa och som snarast bör införas även i Göteborg.
På Pusterviks stora scen gör Indigo de Souza ett tappert försök att sparka i gång de i tre dygn festivalmarinerade åhörarna. Den Asheville-bördiga singer/songwritern visar upp en imponerande samling låtar som dock inte riktigt passar för inramningen.
När klockan blivit en bit efter halv två på natten har den turkisk-nederländska psych-folk-kvintetten Altin Gün den otacksamma uppgiften att underhålla de trötta, berusade och begripligt ofokuserade festivalbesökarna. På förhand inte de bästa förutsättningarna för en klassisk spelning. Här trotsas utmaningarna och till slut kan inte ens inte de mest stoiska dans-skeptikerna stå stilla. Golvet skakar och trötta ögon får extra energi till tonerna av Erdinç Ecevit Yıldız helt fantastiska rytmer framförda på det turkiska stränginstrumentet Bağlama. Det är en magisk avslutning på en kväll som blandat och gett men som till slut får en magnifik epilog.
