För den yngre publiken är jazzlegenden Herbie Hancock med största säkerhet ett okänt namn, även om det går att skymta en och annan musikstuderande 22-åring i folkhavet, vilket sätter fingret på Way Out West; i ena ringhalvan trängs Yung Lean, Dave och Little Simz, medan andra ringhalvan består av Nick Cave, Thåström och nämnde Hancock. Musik för alla generationer och för den nyfikna går det att ta del av allt (om det inte blir schemakrockar). Dessvärre är sistnämnda grupp mestadels reserverad åt män som fyllt 60.
Hancock är en vital 82-åring och han debuterade som bandledare och soloartist redan 1962. Hängde sedan med Miles Davis och banade väg för jazzens fusion med funk och gospel. En av mina favoritplattor från denna period är 1970 års Fat Alberta Rotunda, men främst bandprojektet The Headhunters. Mina förhoppningar är att denna spelning ska fokusera på sammansmältningen av nämnda genres.
Det blir en mix. Jag kan snabbt konstatera att spelningen pendlar mellan magiskt och rent utsagt stentrista partier. Bandet, bestående av Terence Blanchard, James Genus Lionel och Loueke Justin Tyson, är givetvis fantastiska musiker, men att lyssna på ett långt bas-solo tillhör inte mina favoritsysselsättningar. Och även om Herbie charmar genom sin glada personlighet, går det inte att komma ifrån att storhetstiden passerat.
I det stora hela är det ändå kul att kunna bocka av Hancock på listan över sedda artister. Inledningen med ”Overture” är riktigt bra. Medryckande ”Actual Proof” tillhör Headhunters-perioden, liksom avslutande ”Chamelon”, och dessa låtar sprudlar av energi. Hancock bjuder verkligen på sig själv och spelningen känns lagom lång. En skulle dock ha varit med på 60-talet eller mitten av 70-talet. Det är emellertid ingen idé att gräma sig över detta, men jag är kanske tillräckligt ung för att se Yung Lean på Way Out West 2070. Bara en tanke.
