Nedräkningen fortsätter och nu är vi och nosar på toppen. Men vilket album som knep guldmedaljen håller vi på tills imorgon. Så länge – här är Årets bästa album: plats 15-2.
15. Snail Mail – Valentine
För de med någon sånär koll på amerikansk indiepop har det nog varit svårt att missa Snail Mail. När Lindsey Jordan nu har släppt det efterlängtade andra albumet, är det ett mindre stökigt, punkigt sound än tidigare –Valentine bjuder på lyxigare producerat sound med stråkar och synthar. Som tidigare är det ändå gitarrerna och Lindsey Jordans röst som är kärnan, och texterna är fortfarande lika underbart melankoliska.
14. Blankenberge – Everything
Sibirisk shoegaze var kanske inte något som du väntade dig på en årsbästalista? Men faktum är att denna ryska kvartett driver genren till högre höjder än vad vi upplevt på mycket länge. I början av 2015 lämnade Yana Guselnikova och Daniil Levshin sin hemstad Barnaul i södra Sibirien för att backpacka runt i Europa. De bestämde sig för att döpa sitt nystartade band efter den belgiska kuststaden Blankenberge. På deras tredje fullängdare Everything faller alla bitar på plats och vi hoppas evinnerligen att 2022 blir året då de får ta klivet ut i världen.
13. Amyl and The Sniffers – Comfort To Me
Australiensiska Amyl and The Sniffers gör det de är bäst på – rivigt, frenetiskt punkrock-röj i dubbel hastighet. Amy Taylors röst besitter en nonchalant, självsäker attityd som inte bryr sig, och är lika rasande som peppande. Bandets tredje album Comfort To Me är en punkrock-käftsmäll som är alldeles ypperlig, träffsäker och underbar.
12. Birdy – Young Heart
Sättet Birdy pånyttfött sitt artisteri mellan tredje och fjärde plattan är rent sensationellt. Låtar som ”Surrender” och ”Nobody Knows Me Like You Do” är omedelbara klassiker och visar hur otroligt långt 25-åringen har kommit. En inspiration är Joni Mitchells album Blue. Det är uppenbart att Birdy har förmåga att skapa ett legendariskt album, så låt oss hoppas att hon vågar gå hela vägen och skriva och producera nästa album helt på egen hand.
11. Sons of Kemet – Black To The Future
Med den något anmärkningsvärda sättningen två trummisar, saxofon och tuba har Sons of Kemet kanske mest gjort sig ett namn som ett oerhört energiskt liveband, men deras musik funkar utmärkt i stereon också. Sons of Kemet är trots att de huvudsakligen spelar instrumental musik ett otvivelaktigt politiskt medvetet band, vilket märks tydligt i både låttitlar och i vilka gäster de har på skivan, men framför allt är det ett sjuhelvetes groove någonstans mellan jazz, afrikansk musik, funk, hiphop och en massa andra rytmer som är omöjlig att värja sig för.
10. PinkPantheress – to hell with it
20-åriga PinkPantheress är inte ivrig att avslöja mycket om sitt liv, eller ens sitt riktiga namn. Däremot bjuder debutalbumet på drum’n’bass-aktiga beats som frenetiskt söker sitt hem, parat med en försiktig och känslomässigt dämpad sångstil. Allra mest intressant blir det i den anspråkslösa höjdpunkten ”Just For Me”.
9. Mdou Moctar – Afrique Victim
De senaste åren har Tuareg-inspirerade band och artister rönt stora framgångar och en av de mest hyllade akterna är Mdou Moctar. Musikstilen härstammar från Västafrika och Moctar – till vardags Mahamadou Souleymane – är född i Niger. Ljudbilden är starkt präglad av hemlandet, men det går även att höra tydliga influenser av västerländsk alternativrock. Albumet är en rytmisk smältdegel och det är mer eller mindre omöjligt att inte ryckas med.
8. Mogwai – As the Love Continues
Efter en 25-årig karriär klippte de skotska postrockarna till och hamnade på förstaplatsen på Storbritanniens albumlista. Betyder det att de har släppt en ovanligt lättillgänglig skiva? Mnjä, om man ska spekulera betyder det nog snarare att den bredare publiken efter alla år slutligen har vant sig vid deras musik och tagit den till sig. I vanlig ordning får vi ett antal mollstämda, mestadels instrumentala låtar med distade gitarrer och melodiska syntslingor. Det är vackert, sorgset och samtidigt upplyftande, kort sagt musik som klippt och skuren för stillsamma hemmakvällar med dämpad belysning medan regnet piskar mot rutan.
7. Courtney Barnett – Things Take Time, Take Time
Courtney Barnett återvände i november med ett album som förvisso kan refereras till som pandemiplatta, men bortsett från att bandet i många fall bytts ut mot en trummaskin så är det samma vanliga Courtney B. som vi känner och älskar. Det omisskännliga ironiska tonfallet och de träffsäkra vardagsiakttagelserna får en att känna sig både förstådd och sedd. Att hänga med Courtney på Things Take Time, Take Time är som att ta en öl med en kär gammal vän som man pga viruset inte träffat på alldeles, alldeles för länge.
6. Natalie Bergman – Mercy
Natalie Bergmans subtila gospelfolk kryddas med ett skimmer av mystik och ockultism. Solodebuten Mercy är sprungen ur en familjetragedi som resulterade i tolv spirituella låtar om sorg, låtar som artisten själv skrivit, producerat och mixat. Mercy är en hjärtskärande och alldeles lysande debut.
5. Little Simz – Sometimes I Might Be Introvert
Det fjärde studioalbumet signerat Little Simzinleds med programförklaringen ”Introvert”. Ett storslaget och ödesmättat intro med marschtrummor och maffiga toner från en symfoniorkester följs av ett lättare musikaliskt anslag som ger utrymme för Little Simz när hon med ett sanslöst flow sprutar ur sig en helt fantastisk text som kastar sig över skivans övergripande tema – konflikten mellan artisten Little Simz och privatpersonen Simbiatu ”Simbi” Abisola Abiola Ajikawo. På vägen avhandlas en rad ämnen, som kvinnoblivandet, rasism, vänskap, karriär, familjeband, politik och gemenskap. Paradoxalt nog, kan man påstå att det storslagna öppningsspåret är skivans största svaghet. För trots att den är fullspäckad med självklara hitlåtar som ”Woman”, ”Point and Kill” och ”I Love You, I Hate You”, bleknar de övriga spåren en aning i jämförelse.
4. Nick Cave & Warren Ellis – Carnage
Nick Cave har, 37 år in i karriären, inte visat något tecken på att hans musikaliska konst håller på att mattats av. Tvärtom så fortsätter han att leverera verk efter verk där det ena överträffar det andra. Nick Cave och Warren Ellis är en hundraprocentig match made in heaven, och på Carnage framkallar de känslor så stora att det gör ont. Bitterljuva stråkar och majestätiska körer i möte med Nick Caves drabbande stämma förmedlar en stämning som är snudd på överjordisk. Carnage är rakt igenom vackert, mörkt och gripande – ett stycke musikalisk magi som når ända in i själen.
3. Dry Cleaning – New Long Leg
Med sin debutskiva stiger brittiska Dry Cleaning rakt in i en obskyr värld där Florence Shaws inre monologer fastnar i en loop någonstans mellan vitsig kylskåpspoesi och vassa dagboksanteckningar. Den apatiska pratsången är kännetecknande för den Londonbaserade kvartetten, vilken i kombination med det gitarrdrivna landskapet utmanar låtarnas melodiska struktur och skapar ett särpräglat sound som avväpnar och hypnotiserar.
2. Low – HEY WHAT
Efter lång och trogen slowcore-tjänst – 27 år har gått sedan debuten – hade det varit förståeligt om Low började låta snäppet mindre inspirerade, något mindre lekfulla. Men på denna nedtonade skiva lutar sig makarna Alan Sparhawk och Mimi Parkers röster mot knastriga fallfärdiga syntväggar signerade mästerproducenten BJ Burton, och resultatet är nydanande.
