Ljuvliga årslistetid. Att presentera årets bästa album är en tradition vi håller högt här på HYMN-redaktionen och det har äntligen blivit dags att påbörja listandet. I år har vi delat upp albumlistan i en internationell och en nationell lista. Vi börjar med att blicka utåt! Här är Årets bästa album 2021: plats 45-31.
45. LUWTEN – Draft
Nederländska LUWTEN har jämförts med artister som Christine and the Queens, Portishead och Marika Hackman. På detta hennes andra album får vi musik som spinner mellan popflörtande minimalistiska gitarrslingor och alternativ R’n’B. En platta som bäst kommer till sin rätt när du höjer volymen ordentligt och lyssnar i lugn och ro, kanske som soundtrack på en tågresa där det är grått, men ändå mysigt, utanför fönstret. LUWTEN är definitivt någon att hålla koll på framöver.
44. Turnstile – Glow on
Baltimore-bandet har på sitt fjärde album släppt sargen och inte duckat för några infall. Glow On innehåller stora refränger, positiv hardcore, The Police-gitarrer och ett gäng låtar där merparten är potentiella hitsinglar.
43. Spiritbox – Eternal Blue
Det går inte att sticka under stolen med att Eternal Blue var ett otroligt upphajpat album. Långt innan skivan släpptes publicerades idiotiska videor där “äkta metalkillar” satt och grät till låten “Constance” med kommentarer som “första gången jag kunnat lyssna på metal där en tjej sjunger”. Men det var väl kul att inskränkta människor njöt av Eternal Blue lika mycket som alla andra. En uppfriskande vindpust i en genre som ibland verkar trampa i gamla fotspår. Spiritbox lyckas på Eternal Blue hitta en perfekt balans mellan en smutsigt aggressiv grund och vackra melodier som svävar i luften ovanför och möts i perfekt harmoni.
42. Weezer – Van Weezer
Rivers Cuomo och hans kollegor släppte två album i år och i motsats till januari-släppet Ok Human, där inte en enda gitarr användes, så sprudlar Van Weezer av hårdrocksglädje och vassa hookar från den sexsträngade yxan.
41. Sultan + Shepard – Something, Everything
Demonproducenterna Ossama Al Sarrat och Ned Shepard som ligger bakom låtar åt bland annat David Guetta och Tiesto tröttnade på att producera kommersiell house för de stora scenerna och började istället göra egna låtar. Det tackar vi för. Something, Everything lyckas inte bara med konststycket att få elektroniska ljudbilder att kännas uttrycksfulla, utan den lyckas också känslorna i musiken att kännas äkta.
40. EMBRZ – Moments
Irland är inte direkt känt som en stor musikexport inom den elektriskascenen. Kanske blir det ändring på det nu. Irländske Jack Casey, aka Embrz, debutalbum är en ljuvlig resa fylld av emotionella ljudlandskap och klockrena artistsamarbeten.
39. Still Corners – The Last Exit
Det har gått 12 år sedan Tessa Murray och Greg Hughes möttes på ett tåg i London och växlade in på det spår som heter Still Corners. De känns numera helt trygga i en sorts blend av de amerikanska (Hughes från Arizona) respektive brittiska (Murray från England) rötterna. Det karaktäristiska drömskt romantiska skimret och Tessas mjuka stämma finns där som vanligt men deras drömpop har mer än tidigare en krydda av americana/country, framför allt tillförd av Hughes kristallklara gitarrspel, både akustiskt och slajdat med reverb a´la Chris Isaak. De 11 melankoliskt melodiska spåren på The Last Exit känns alla som svalkande vattenhål längs någon av de amerikanska ökenvägar som de själva ofta brukar färdas på. Bara att åka med.
38. Shannon McNally – The Waylon Sessions
Outlawcountry får ett ordentligt uppsving på The Waylon Sessions när Shannon McNally tar sig an Waylon Jennings låtkatalog. I sällskap av legender som Rodney Crowell och framförallt Jessi Colter framförs låtarna på samma ruffiga sätt som Jennings själv skulle ha gjort och i vissa fall låter det till och med lite bättre.
37. White Flowers – Day By Day
Joey Cobb och Katie Drew bodde ett tag i London men flyttade tillbaka till hemstaden Preston, beläget i Englands mörkaste nordvästra hörn. Det där med plats har ofta stor betydelse och när det gäller White Flowers i synnerhet. Preston äger en ”unik dysterhet” men ändå en alldeles ”särskild skönhet”, har Joey Cobb uttryckt det någonstans. Den lägesbeskrivningen avspeglas tydligt på duons debut-album Day By Day, som musikpressen i UK öst beröm över. Klangbottnen är melankolisk men ur dimman träder en nästan skirt skön och melodiös drömrock. Gitarrkompet för tankarna till Beach House när de var som bäst och i kombination med sången kanske ännu mer Cocteau Twins.
36. Squirrel Flower – Planet (i)
För alla som går igång på musik i stil med den som samtliga boygenius-medlemmarna pysslar med torde Squirrel Flower vara rena drömmen. Planet (i), bjuder både nämligen både på Phoebe Bridgers-doftande eteriska ballader, Julien Baker-emo och mer traditionell indierock ala Lucy Dacus. Ella Williams, hjärnan bakom projektet, är dock på intet sätt en slätstruken kopia utan det här är ett album med låtar som faktiskt känns. Speciellt släpiga sadcore-spåret ”Flames and Flat Tires” sticker ut och får oss att drömma om en tid då det fortfarande gick att lyssna på Mark Kozelek (läs: Red House Painters) utan att skämmas.
35. Pearl Charles – Magic Mirror
Pearl Charles har lyckats med något som ingen trodde var möjligt – kombinera en sorts modern americana med Abbas smått geniala ljudbild. Magic Mirror är en, som artistens namn skvallrar om, sann pärla. Rakt igenom intressant utan att ramla in i retroträsket. En lycklig stund stiligt förpackad på 10 spår.
34. Margo Cilker – Pohorylle
Margo Cilker har en bakgrund i Oregon, men någon längre tid har hon aldrig tillbringat där, den har nämligen fördrivits på vägarna som artist. Med en handfull EP:s i bagaget debuterar hon med Pohorylle. En samling sånger som drar inspiration från tiden som turnerande musiker. Det här är country i en förhållandevis ren form, starka melodier som ekar av Lucinda Williams och Gillian Welch. Med sig har hon även Son Volts pedal-steel-spelare Jason Kardong, bara en sån sak.
33. Doja Cat – Planet Her
Världens mest lysande stjärna just nu växlar upp på sitt tredje album – det bjuds på afrobeats och årets sexigaste låt ”Need to Know”.
32. IDLES – Crawler
IDLES nya skiva är bandets frontmans, Joe Talbot, sätt att bearbeta sitt förflutna och gräva djupare i en missbruksproblematik. Detta blir dock relevant för alla som har drabbats av någon sorts mentalt trauma. Att lyssna på Crawler är som att genomgå olika stadier av PTSD där ljudbilden växlas mellan aggressiva utbrott och lyriska avstickare för att slutligen landa i acceptansfasen. Resultatet är en fascinerande berättelse som uppvisar lika delar sårbarhet och styrka – och ännu en gång befäster det brittiska kollektivet sin position på den internationella postpunkscenen.
31. Giant Claw – Mirror Guide
Det kan vara lätt att få för sig att man fått nog av vackra saker. Om Mirror Guide är ett bevis för något så är det att så sällan är fallet, och att den finaste stråksymfonin inte alltid är den som spelar verken i kronologisk ordning.
