Dags att fortsätta nedräkningen – vi har kommit till plats 30-16 på vår lista med de bästa (internationella) albumen 2021.
30. Pokey LaFarge – In the Blossom of Their Shade
Pokey LaFarge skapar country som balanserar mellan humor och allvar, med ett tonläge som både värmer och berör. Ljudbilden spänner mellan karibiska, jazziga och mer traditionella americana-rytmer, där influenser som Creedence Clearwater Revival varvas med Roy Orbison. Musiken är lättsam, men aldrig ointressant.
29. Lost Girls – Menneskekollektivet
Lost Girls består av den norska avantgardeartisten Jenny Hval och multiinstrumentalisten Håvard Volden. Tillsammans utforskar de ny experimentell mark och lotsar lyssnaren genom ambient ljudanarki, hypnotiska elektrobeats, mörk trance, spoken word-sång och meditativt mässande. Varje låt följer sin egen logik. De är vildvuxna och skiftande och låter sig inte enkelt sammanfattas. Upplevs kanske bäst på ett rave i en förtrollad skog, under en extatisk tantrasession eller flytande i ett nattsvart vatten.
28. Billie Eilish – Happier Than Ever
Det är såklart djupt upprörande att Billie Eilish är född 2001 och redan har producerat så mycket ikonisk och stilbildande musik. Happier Than Ever är kanske mer mainstream än When We All Fall Asleep, Where Do We Go? (2019), men också jämnare och bättre sammanhållen. Och ”Male Fantasy” är så vacker att den hade kunnat få Jan Emanuel att gråta som ett barn.
27. Kælan Mikla – Undir Köldum Norðurljósum
På Kælan Miklas fjärde album Undir Köldum Norðurljósum är hemlandets folklore och episka natur precis lika närvarande som influenserna från dagens och 80-talets dreampop- och etheral wave-storheter. Ett storslaget, mycket vackert album som befäster Reykjavík-aktens status som något av det mest intressanta och finaste samtida darkwave har att erbjuda.
26. Laura Stevenson – Laura Stevenson
Laura Stevensons självbetitlade album är en känslomässig berg- och dalbana i vilken sångerskan bearbetar sin sorg, sitt moderskap, sin ilska och slutligen når en slags acceptans kring sakers tillstånd. Alla dessa känslor bäddas in i en enkel ljudbild; även den med sina toppar och dalar, rasande trummor, mjuka gitarrer. Stevenson bjuder in lyssnaren till sitt allra innersta, och visar än en gång på extremt skickligt låtskrivande.
25. Adia Victoria – A Southern Gothic
Adia Victoria gör musik som är väl förankrad i den nordamerikanska söderns blues och folk men adderar ett mörkare lager – därav prefixet goth-. På sin tredje fullängdare utforskar hon sin relation till södern och söderns syn på henne som afroamerikansk kvinna. Resultatet är lika magiskt vackert som intressant och det är helt omöjligt att värja sig emot Adia Victorias fantastiska sångröst.
24. The Armed – ULTRAPOP
ULTRAPOP spände nackmusklerna och körde en dansk skalle igenom allt vad genrebegränsningar heter. Är det årets elakaste popskiva? Årets vänaste hardcore? Spelar det någon roll? Absolut inte. Det här är gerillakrigsföring med livet som insats.
23. Emma Ruth Rundle – Engine of Hell
Den som räds den svärta som omger en människa som lever ett destruktivt drogfyllt liv bör undvika denna platta. Vi andra blir serverade det mest nakna Emma Ruth Rundle har släppt, både textmässigt och musikaliskt. Hennes tvärsäkra men ändå känslofyllda röst har ofta ackompanjerats av slamrande gitarrer, men på fjärde soloplattan är det ett piano eller en akustisk gitarr som står för fonden. Resultatet blir lika extremt personligt som det är högklassigt.
22. Lil Nas X – Montero
2021 var året då Lil Nas X gick från ett potentiellt one hit wonder till en kraft att räkna med. Redan videon till förstasingeln ”Montero (Call Me By Your Name)” som fick den amerikanska ultrakristna högern att gå i taket, banade väg för denna nya queerikon. Montero är i sin helhet en träff- och melodisäker samling låtar med gästspel från storheter som Doja Cat, Elton John, Megan Thee Stallion och Miley Cyrus. Det är bara att kapitulera och konstatera att Lil Nas X är här för att stanna.
21. KANGA- You And I Will Never Die
Industrial pop har blivit ett vedertaget uttryck och amerikanska KANGA är subgenrens starkast lysande stjärna. Ibland kallad en kvinnlig Trent Reznor men andra fullängdaren You And I Will Never Die visar att hon står för något helt eget. Modernt, tungt och oemotståndligt catchy.
20. Charley Crockett – Music City USA
”I shouldn’t have come here in the first place” sjunger Charley Crockett om countrynavet Nashville på titelspåret till senaste plattan Music City USA. Crockett är på en resa tillbaks i tiden för att hitta countrymusikens rötter och hittar där även lite soulinfluenser. Visst låter det retro men det är en tacksam tillbakablick som för tankarna till Outlaw och hur Waylon Jennings lämnade Nashville för att hitta ett mer jordnära sound som även det influerades av soul.
19. Frank Carter & the Rattlesnakes – Sticky
Med en aningen mer lekfull och piggare skiva än de tidigare albumen som haft en tydligare seriös ton blev Sticky ett utlopp för all ångest, tristess och ensamhet som folk har känt under lockdown. Ni vet låten som spelades när man sprang ut från skolan på studenten? Då är Sticky-skivan som spelades när corona-lockdown upphörde. Som ett soundtrack till fyllekäk, dumma beslut och en rejälbaksmälla tar Frank Carter & The Rattlesnakes en välförtjänt plats på HYMNS lista med årets bästa skivor 2021.
18. Pip Blom – Welcome Break
På sitt andra fullängdsalbum blommar Nederländernas charmigaste indieband ut. Welcome Break är en snygg symbios av skräniga gitarriff och träffsäkra poprefränger. Som gjort för att vara på omslaget till Pop eller spela sist på Lollipopfestivalen, låt säga, 1997. Väldigt på, som Expressen Fredag-redaktionen skulle ha sagt.
17. Polo & Pan – Cyclorama
Franska elektroduon Polo & Pan tar oss återigen med på en båtresa från Frankrike till tropikerna och Afrika medan det troligtvis bjuds på psykedeliska preparat. Det är en härlig och intensiv resa de tar oss med på med detta album.
16. Fatima Al Qadiri – Medieval Femme
En skiva som inte låter som mycket annat, inspirerad av arabiska kvinnors dikter under medeltiden. Första spåret trollbinder och sen går det inte att sluta lyssna. Melodierna är drömlika, lite skeva och alldeles underbara. Det här albumet är inget för den stressade moderna människan utan snarare något för den som har tid och intresse för en unik musikupplevelse. Extra spännande är att Fatima gått från ganska rå och monoton alternativ elektronisk dansmusik på sina tidigare skivor till det här, som är betydligt mer minimalistiskt, tidlöst och… helt enkelt vackert.
