Den 13 december i år fyller Taylor Swift trettioett, det vill säga palindromen till hennes turnummer tillika födelsedatum. Det ska såklart, på klassisk Taylor-manér, firas och därför släpper hon i år hela två album med totalt trettioen låtar (plus bonusspår och en fristående singel). Inget konstigt med det. Eller jo, kanske lite konstigt. Åtminstone värt att uppmärksamma och notera med blyerts i marginalen.
Kanske beror Swifts kreativa flow på de rådande omständigheterna och vakuumet som uppstod i den inställda Lover-turnén. Eller, och mer troligt, så vill hon lämna de omskrivna rättighetsbråken bakom sig och bygga upp en låtkatalog som Scooter Braun inte kan kidnappa. Kanske är det en kombination av de två.
evermore tar hur som helst vid där folklore slutade. Vissa låtar är rentav uttalade fortsättningar på diverse folklore-spår. Och likt föregångaren är skivan skriven och producerad i nära samarbete med The Nationals gitarrist Aaron Dessner, vars band också kompar Taylor på ”coney island”, en av skivans bästa låtar.
evermore förhåller sig till folklore precis som uppföljare oftast gör: som en bångstyrig lillasyster, mindre direkt, mer aquired taste. Ibland känns det som att Swift medvetet försöker lägga band på sin inneboende och omvittnade förmåga att skriva hits, som om hon vill verka mer indie än hennes melodisinne är menat för. Inget fel med att utmana sig själv och prova andra ackordrundor än the usual suspects, men det finns ingen motsättning i att skava och kittla på samma gång.
Intrycket är att få för mycket och för lite på samma gång. Ljudbilden är stundtals överlastad på ett sätt jag inte kan bestämma är bra eller dåligt, samtidigt som jag lämnas med en känsla av att något, oklart vad, saknas. Överlag får evermore mig att tänka på maximen om att en bra melodi kan rädda en dålig text men inte tvärtom.
Det ska emellertid sägas att man med en sju–åtta album i bagaget väl kan kosta på sig att spela några osäkra händer. Jag menar, det är bara att jämföra med Bruce Springsteens 90-tal eller Kents syntigare skivor. Samtidigt fylls jag av både respekt och värme inför det faktum att Taylor Swift fortfarande vågar kräva någonting av sin publik, att hon inte bara tar den enkla vägen ut och levererar sockersöta pophits på löpande band.
Just den inställningen gjorde att jag i juli utnämnde folklore till hennes modigaste album hittills. evermore är i samma anda, för precis som folklore ska den helst avlyssnas i ensamhet och tystnad, så att texterna får den uppmärksamheten de förtjänar. Då uppstår i bästa fall (och i de bästa låtarna) en upplevelse som om inte överträffar så i alla fall motsvarar känslan av att skriksjunga ”You Belong With Me” på klubben kvart över två.
[Taylor Swift, 11 december]
