Taylor Swift – folklore

Vi – jag säger vi – swifties hann knappt börja spekulera om TS8 innan Taylor Swift med blott en dags förvarning överraskade oss och hela världen med folklore, uppföljaren till Lover (2019).

Redan det gråschatterade omslaget och samarbetena – Bon Iver och The National-gitarristen Aaron Dessner – signalerar att folklore inte är ens usual Taylor Swift-album. Tonen är avsevärt mörkare, låtarna mindre inställsamma. Här finns inga självklara radiohits eller tonårstrasiga ballader med alla stråkar på samma gång. Snarare är folklore en lågmäld novellsamlingskriven i blyerts. Om Lover var ett enda långt kärleksbrev till kärleken itself så är folklore de gömda dagboksanteckningarna från samma period.

Som textförfattare har Taylor tagit ett metaforiskt steg tillbaka. Från att alltid ha sjungit ur ett självbiografiskt jag-perspektiv låter hon nu andra, ofta fiktiva, karaktärer föra ordet. Tonårspojken som försakat sin ungdomskärlek, den medelålders kvinnan som flytt sin hemstad och soldaten i skyttegraven är bara några exempel.

folklore är inget mästerverk. Det finns absolut några mindre angelägna låtar, men på det stora hela har Taylor lyckats med konststycket att göra ett album med bara ballader utan att det blir tråkigt. Det är en bedrift.

Taylor Swift och hennes medproducenter har med små subtila medel skapat ett album som inte räds att beröra och ibland bli obehagligt. I ”epiphiny” – om soldaten som skickas ut i världen för att dödas eller dö, och frun som blir kvar – konstaterar Taylor att det finns ”some thing’s you just can’tspeak about”. Bon Iver-duetten ”exile” ger röst åt killen som inte tog chansen när han väl hade den. Ibland låter det som att berättaren har gett upp, som i den uppgivna ”this is metrying”.

De stora trummorna rullar aldrig in, stråkorkestern får snällt vänta i kulisserna. Ändå är det så, så vackert.

folklore är sexton ballader som gör anspråk och ställer krav. Krav på uppmärksamhet, tid och engagemang. Och inte den sortens uppmärksamhet man ger en spotifylista på shuffle eller ett distant radiobrus – utan verklig uppmärksamhet, hela skivan igenom.

De här låtarna är inte gjorda för att sjungas i kör tillsammans med sjuttiotusen galna swifties. folklore gör sig bäst på hög volym, helst i ensamhet, i ett nedsläckt vardagsrum och med ett något kantstött hjärta. Det gör det till Taylor Swifts modigaste album hittills.

[Republic, 24 juli]

7