Taylor Swift – The Tortured Poets Department

Först ett förtydligande: Den här recensionen avser The Tortured Poets Department så som den först släpptes, som ett enkelalbum med sexton låtar. Jag kan inte, mitt i arbetet med recensionen, ta hänsyn till att Taylor Swift plötsligt droppar femton bonuslåtar. Det är såklart kul och så, men det är lite väl mycket att lyssna in sig på med så kort varsel. Jag får eventuellt återkomma till The Anthology-delen av skivan vid ett senare tillfälle.

I likhet med Yngwie Malmsteen jobbar Taylor Swift ofta med ett more-is-more-tänk. Och precis som hennes senaste skivor hade The Tortured Poets Department tjänat på att kortas med några låtar. Samtidigt är det hennes jämnaste och mest sammanhållna album på länge. Detta trots att det verkar vara gjort i all hast, efter ett oväntat uppbrott som resulterade i inte mindre än trettioen ordtäta låtar.

Måhända att det ibland blir lite jämntjockt, men lägstanivån är förvånansvärt hög. Särskilt som Swift håller en så imponerande arbetstakt. Så sent som i oktober 2022 kom hennes senaste skiva Midnights, och typ ett halvår senare landade Speak Now (Taylor’s Version) (2023). Någonstans har hon alltså hunnit göra ett dubbelalbum – samtidigt som hon är ute på världsturné (och går på alla Kansas City Chiefs matcher). Nu är inte jag läkare eller psykolog men jag tror att arbetsnarkomani är diagnosen som ska in på lodrätt tretton.

The Tortured Poets Department är skriven i det förvirrade, sköra, bittra, frustrerade och samtidigt helt klarsynta tillstånd som kan uppstå i en kris. Inte sällan är det så utelämnande och rakt på sak att man tänker ”får man verkligen skriva så här?”, men all’s fair in love and poetry. Och det funkar. Som kompositör och textförfattare har Taylor Swift hoppat upp några pinnhål och den typ av språklig lekfullhet som fanns på Midnights når nya höjder på TTPD.

Öppningen är kanske den starkaste i Taylor Swifts karriär. Duettpartnern Post Malone används perfekt i inledande ”Fortnight”. Titellåten och ”My Boy Only Breaks His Favorite Toys” känns redan som klassiker. Florence Welchs omisskännliga stämma gifter sig perfekt med Taylors i ”Florida!!!”. ”Guilty as Sin?” och (outrot i) ”The Smallest Man Who Ever Lived” har nästan ”All Too Well”-kvaliteter.

Trots att jag bara har levt med The Tortured Poets Department i några timmar så talar mycket för att man i framtiden kommer prata om skivan som ett slags milstolpe i Taylor Swifts karriär. Den är kanske inte samma game changer som 1989 (2014) och ingen låt lär bli en lika stor hit som ”Anti-Hero”, men den säger mer om Taylor Swift – som människa, artist och låtskrivare.

Stackaren som ska skriva den stora Swift-biografin kommer behöva ägna The Tortured Poets Department ett långt kapitel.

[Republic Records, 19 april]

8