Hårdrocksåret 2014

Anders Nilsson, Rockfoto-skribent och hårdrocksälskare, har sammanfattat hårdrocksåret 2014.

Kalla det djungel, myriad eller malström – trots att skivbranschen anses vara i kris släpps det ofantliga mängder skivor varje år. Under 2014 hade jag tänkt lyssna på färre skivor än tidigare år, just för att flödet är så oerhört intensivt.

Med facit i hand kan jag konstatera att jag misslyckades. Det är omöjligt att säga exakt, men i runda slängar 1 500 nya skivor har passerat mina öron i år. Siffran kan tyckas extrem, men är bara ungefär 10 procent högre än mitt ungefärliga årssnitt.

Bland dessa 1 500 har jag nogsamt valt ut de tio hårdrocksalbum jag tycker är allra bäst.

1. Sólstafir – Ótta

POSTROCK Det är så klart en fördom, men det känns som att allt som kommer från Island har en speciell aura. Sólstafir utvecklades från tafflig vikingasvartmetall till finfin post-metal och har på sitt femte album hittat hem på riktigt. Ótta är till bristningsgränsen fylld av känslor och nyanser som förmedlas på ett sällsynt delikat sätt. Det här är redan en klassiker.

2. Bloodbath – Grand Morbid Funeral

DÖDSMETALL Det var många som höjde på ögonbrynen när Paradise Lost-skägget Nick Holmes presenterades som ny sångare, men om det är någon som ännu inte förstått att denne engelske ironiker passar blodbadarna som hand i stålhandske ordineras ett omgående besök hos öronläkaren. HM-2-pedalerna glöder, Axenrot trummar livet ur sig och Nicks bröl är ren världsklass.

3. Sanctuary – The Year the Sun Died
POWER METAL Även om Sanctuary i princip levde vidare under namnet Nevermore, är detta tvivelsutan årets comeback. Tjugofem år efter klassiska Into the Mirror Black kom uppföljaren. Det kunde bara bli katastrof eller fantastiskt. Det blev det senare och nu i efterhand känns det bara självklart att Warrel Danes kvintett levererade en av årets absolut bästa plattor.

4. Autopsy – Tourniquets, Hacksaws & Graves
DEATH METAL Det finns få dödsband som är så ikoniska som Autopsy. Bandets demos och två första plattor lade till stor del grunden till det svenska dödsmetallundret på 90-talet. Efter återföreningen har bandet hela tiden höjt sig och ligger nu i nivå med Mental Funeral på alla plan. Det ska bli intressant att se om Chris Reifert höjer ribban ytterligare med nästa platta.

5. YOB – Clearing the Path to Ascend
DOOM YOB har hela tiden varit det där bandet som trots att de varit bra, aldrig riktigt hittat in i mitt hjärta. Det har varit något som saknats. När Mike Scheidt grävde djupare i sig själv än någonsin tidigare och dessutom visar upp en flora av röster som många knappt kan drömma om, ja då är det bara att kapitulera inför denna fullständigt briljanta avgrundsdoom.

6. Downfall of Gaia – Aeon Unveils the Thrones of Decay
BLACK SLUDGE Dessa tyskar slog ner som en bomb i min värld med Suffocating in the Swarm of Cranes. Sju spår av osannolikt hög klass, klanderfritt musikantskap och ett eget sound – vad fanns att inte älska, liksom? I år levererades ännu ett nästan orimligt mästerverk. Det är omöjligt att genrebestämma denna progressiva svartsludge, men vad gör det när det är så jäkla bra?

7. Mortuus – Grape of the Vine
BLACK METAL Tillhör du de som tycker att Watain mjukat till sig alldeles för mycket på sistone? Herrar Kvarnbrink och Hinze är dina vänner! Mortuus är klassisk svensk svartmetall av finaste märke, men tyvärr bara ett sidoprojekt. Det vore jäkligt trist att behöva vänta ända till 2021 innan vi får höra tredje plattan från ett av Sveriges absolut bästa svartmetallband.

8. Thou – Heathen

BLACK DOOM I min skivsamling hittar man fler titlar med Thou än det finns veckor på ett år. Trots detta har bandet bara släppt fyra plattor. Förklaringen ligger i att dessa Louisiana-söner på tio år har sprutat ur sig sjuor, tolvor och splittar som ingen annan. Heathen tar bandet till nya höjder och Bryan Funck imponerar med både sången och de djupa poemen. Världsklass!

9. Centinex – Redeeming Filth
DEATH METAL Efter uppehållet tog man in nye sångaren Alexander Högbom, som gör ett fantastiskt jobb. Låtmaterialet är bättre än allt bandet gjort innan. Det finns inget onödigt bjäfs någonstans, bara raka rör och smutsig gravskändardöds. Förhoppningsvis lägger bandledaren Martin Schulman allt krut på Centinex ett tag nu, för bättre har varken han eller bandet varit.

10. Behemoth – The Satanist
EXTREMMETALL Efter att genomtrevlige Adam Darski besegrade leukemi, skapade han tillsammans med övriga i detta Polens största band en platta som stundtals är så monumental att det svartnar för ögonen. Nivån är redan löjligt hög men jag tror att nästa platta blir ännu bättre. Be mig bara inte att avgöra om Behemoth är black eller death metal – det är nämligen omöjligt.

Årets bästa trend: När cd-skivan kom, tävlade alla om att fylla den till bristningsgränsen. Det rådande musikklimatet och vinylens återtåg har nu gjort att det hela vänt och att vi allt som oftast får plattor med en speltid mellan 30 och 40 minuter. Finns det någon som inte hellre får 40 minuter varje eller vartannat år än 80 minuter vart femte år?

Årets bedrift: Att ha kört järnet i över 40 år och drabbas av ett tungt medlemsbyte men ändå lyckas få ihop en av sina bästa plattor någonsin är anmärkningsvärt – skolkepsen av för AC/DC! Bandet dyker – om de inte drabbas av ännu fler avbräck – upp i Sverige under 2015. Då med en ny trumslagare (enligt uppgift blir det dock inte Bob Richards som medverkat i bandets två senaste videos), sedan Phil Rudd gjort sitt i bandet efter sina problem med rättvisan den senaste tiden.

Årets besvikelse 1: Svensk dödsmetall. Entombed A.D. levererade inte alls, Bombs of Hades tappade magin och scenens återväxt är i det närmaste obefintlig. Förutom debuterande Gluttony var det veteraner som At the Gates, Bloodbath och Centinex som stod för de enda svenska dödsfiolerna värda att nämna. Det vore trevligt att se mer nytt blod göra entré 2015, men jag lär få nöja mig med nya plattor från åldermän som The Crown, Grave, Unleashed och Alex Hellids Entombed. Förhoppningsvis kommer också ett livstecken från Bastard Priest, och så hoppas jag sannolikt förgäves på återföreningar av Repugnant (om bandet någonsin kommer tillbaka lär det bli tidigast 2017) och Dismember (den klassiska sättningen verkar måttligt road av tanken).

Årets besvikelse 2: Blake Judds jättekollaps där han inte bara stal pengar från hundratals Nachtmystium-fans, utan även blåste bandmedlemmar, kollegor, skivbolag, vänner och familj för att få pengar till sitt missbruk. 2014 var tänkt att bli det år den enligt egen utsago rene Judd ställde allt tillrätta, efter åratal av drogmissbruk och bedrägerier. Det blev inte så. Alls. Enligt före detta vänner till Blake, lever han sedan några månader ett hårt liv på gatan i Chicagos slum. Nu finns det tyvärr bara ett sätt denna tragiska historia kan sluta på.

Mest emotsett 2015: Den strida strömmen av nya plattor från band som Testament, Ghost, Nile, King Diamond, Paradise Lost, Deafheaven, Black Breath, Tribulation, Sannhet och Switchblade, för att nämna tio.

Fyra potentiella haverier 2015: Alla i The Big 4 sägs släppa nya plattor under året. Metallica har som vanligt försökt hitta alla ursäkter att slippa studion. Efter snart sju år har de slagit sitt eget rekord i maskning. Smakproven som spelats upp har varit usla. Hur länge till orkar Hetfield? Megadeth magplaskade med Super Collider och halva bandet sa nyss upp sig. Det sägs att Mustaine vill anlita Max Norman som rattat bandets bästa och mest framgångrika skivor. Räcker det verkligen? Slayer miste sin bästa låtskrivare när Jeff Hanneman dog och Dave Lombardo har ännu en gång hoppat av. Diktatorn Kerry King tycks dessutom hålla Hannemans ersättare Gary Holts koppel mycket kort. Anthrax-trion Ian, Benante och Bello har skrivit boken om hur man behandlar sångare på värsta sätt. Bandet kan inte rida på sitt 80-tal längre och hatet mellan Belladonna och övriga lyser igenom.

Årets förluster: Under 2014 tvingades vi ta farväl av bland andra Wayne Static (Static X), Tim Williams (Suicidal Tendencies), Dave Brocki (Gwar), Jonathan Athon (Black Tusk), Maria Kolokouri (Astarte), Victor Agnello (ex-Lääz Rockit) och naturligtvis skräckmästaren som haft så stort inflytande på hårdrocken: Oscarsbelönade konstnären H.R. Giger. Vila i frid.