Karolina Ramqvists essäistiska berättelse Det är natten (2016) handlar om hur hon sitter uppe en natt och försöker skriva ett anförande om sin nya roman. Det vill sig inte, ty ”det är omöjligt att tala med någon om en bok som man skrivit”. Istället gör hon annat, slår upp böcker på måfå, går runt i lägenheten, väntar på ett bud. Hon prokrastinerar, som man säger på nusvenska.
Ramqvist skriver att natten ligger tung i rummet, att den gör hennes rörelser långsamma: ”Jag hade kunnat lägga mig på sängen och sova […] Det kändes instängt här inne på ett sätt som jag uppskattade, och ännu var det märkvärdigt mörkt. Bara den tomma sidan på skärmen lös med vitblått ljus mot mig.”
Om detta handlar Taylors Swifts tionde studioalbum Midnights. Tretton sömnlösa nätter har blivit tretton låtar som blivit en skiva om självförakt, hämndfantasier, ”falling in love” och ”falling apart”. En audiell inifrånskildring från dygnets strängaste timmar, som kan vara fasansfulla och sköra och … alldeles, alldeles underbara. Det ena tolvslaget är sällan det andra likt, och däri ligger väl också tjusningen, för i sekunden som skiljer en dag från en annan finns en inneboende oberäknelighet. Liksom, här kommer natten, kall och underbart lång.
Taylor Swift har tagit till vara på nattens motstridighet, i ena stunden är hon nykär och hoppfull, för att i nästa vara helt söndertrasad. Hon är ömsom tillfreds, ömsom hämndlysten. Ibland offer, ibland förövare. Alltid sin egen värsta fiende, ja rentav antagonist i filmen om sig själv.
Musikaliskt är Midnights kanske ett steg tillbaka – tänk reputation (2017) och Lover (2019) – men textuellt har det hänt en hel del sedan hon senast gjorde pop för massorna. Mycket, tror jag, för att hon blivit äldre och inte längre känner att hon måste pleasa alla. Rent krasst kan man säga att Midnights är vad reputation och Lover ville vara men aldrig blev.
Inte minst visar Midnights hur Swift hela tiden utvecklas som vokalist och textförfattare. Det är inte så att hon tar högre toner och wailar mer nu, men hon använder rösten mer som ett instrument och anpassar den efter orden. För det är texterna som styr på Midnights. Fortfarande träffar de rätt i hjärtat – där det ännu är ömt sedan Red (Taylor’s version) (2021) – men här finns också en självsäker lekfullhet som skulle kunna kvalificera Taylor till ett Karamelodiktstipendium.
Måhända att jag blev en smula besviken vid första lyssningen av Midnights. Pr-bygget med omslaget och de redan ikoniska pressbilderna har varit så effektivt att jag redan skapat mig en tydlig bild av hur albumet skulle låta. När det nu inte lät så kände jag mig först snuvad på konfekten, men redan vid andra lyssningen hade jag accepterat premisserna och kunde, paradoxalt nog, lyssna med nya öron och öppet sinne. ”Maroon”, ”Anti-Hero”, ”Snow on the Beach” och ”Karma” framstod fortfarande som skivans höjdpunkter, men även ”Vigilante Shit”, ”Bejeweled” och ”Mastermind” stod ut. Plus några till. Och hur Taylor bygger upp ”You’re on Your Own Kid”, ”Labyrinth” och ”Mastermind” mot ett klimax som aldrig kommer men ändå tillfredsställer är mästerligt.
Midnights är inget perfekt album. Det är inte en ny 1989 (2014) eller folklore (2020), men jag trivs här. För till syvende och sist är Midnights som ett rum man väldigt gärna vill vara i.
Det är natten.
[Taylor Swift, 21/10]
