Det är svårt att inte imponeras av Will Toledo. På de tio år han haft i gång Car Seat Headrest, först solo, sen som band, har han hunnit släppa en ofantlig mängd musik för att i dag bara vara 27 år gammal. Med Teens of Denial, första albumet som signad artist på Matador, slog bandet stort och så väl den som uppföljaren Twin Fantasy kvalade in på min personliga bästa-album-lista för 2010-talet.
Med Making a Door Less Open har Toledo, både i intervjuer och på sociala medier, gjort en poäng av att det är ett nytt sound för bandet. I stället för den tidigare mer klassiska lo-fi-rocken skulle influenserna komma från EDM, hiphop och doo-wop. Utöver de nya influenserna har Toledo till albumet valt att lansera det gasmaskbärande alteregot Trait.
Första spåret “Weightlifters” visar att förändringen inte är total. Introt är suggestivt och elektroniskt, ljudbilden är mer utsvävande än vad det varit på tidigare album men i mångt och mycket är det en klassisk rocklåt med Toledos säregna texter och leverans.
Snarare än att fullt ut byta genre har Car Seat Headrest utvecklats som band mer som Arcade Fire gjorde på Reflektor. De nya influenserna gör sig hörda genomgående genom albumet, det är tighta trummaskiner, mer framträdande synthar och atmosfäriska ljudslingor. Samtidigt är mycket som det alltid varit och det är det som gör att albumet inte helt går ihop.
Det stilmässigt största uppbrottet på skivan är “Hollywood”, en renodlad hiphop-rocklåt där Weezer möter Gorillaz. Toledos mjukt gnälliga indiestämma kombineras med en allsångsvänlig raprefräng, “Hoollywood makes me wanna puke”. Toledo sjunger att han är trött på att dricka, knarka, på sex och pengar, och det är kanske så man får tolka detta album. Som en artist som aldrig varit rädd att bli ovän med sina fans eller någon annan har Toledo helt enkelt tröttnat på framgången de senaste åren och velat göra något radikalt.
Albumets är som bäst när det verkligen lyckas med att få den mer elektroniska ljudbilden att lysa igenom som på “Deadlines (Thoughtful)”. Det är den mest EDM-influerade låten på hela albumet med ett skevt housepiano och tunga basgångar ackompanjerat av Toledo som mässar: “Oh, compassion is transforming me into.” En ofärdig mening som på sitt eget sätt får symbolisera det Car Seat Headrest gjort på detta album, de har transformerats, men till vad?
Det är svårt för band att förnya sig och Car Seat Headrest har gjort ett ambitiöst försök. I slutändan är det både lyckat och misslyckat. Det som gjort bandet så speciellt i 2010-talets indiedjungel är att de alltid varit gränsöverskridande, därför blir inte detta så radikalt som Toledo kanske hoppats. Making a Door Less Open är ett eklektiskt album och fungerar inte till 100 procent som helhet, men vad spelar det för roll när så pass många av delarna är så bra?
[Matador, 1 maj]
