Månadens PS: februari

Ellen Sundberg

Årets andra och kortaste månad är snart slut. Dags att summera februari genom ett gäng snabbrecensioner av skivor vi lyssnat på men inte hunnit med att recensera.

Ellen Sundberg – Du sålde min biljett – Ellen Sundberg sjunger Kjell Höglund

FOLK Ellen Sundberg är en av Sveriges bästa sångerskor inom americanagenren och på nya släppet har hon gjort countrypop av Kjell Höglunds låtskatt. Det fungerar förvånansvärt bra, speciellt i femton minuter långa proggeposet ”Häxprocess” och kultspåret ”Man vänjer sig”. Det enda som skaver lite är bristen på variation i sång och upplägg. Kanske hade det räckt med en EP? 6/10

Car Seat Headrest – Twin Fantasy

INDIEROCK Twin Fantasy är en nyinspelad version av ett album som Will Toledo släppte redan 2011, men det är inget man märker av om man inte vet.  Plattan känns nämligen precis lika relevant som Car Seat Headrests genombrottsskiva Teens Of Denial från 2016. Det här är tidlös dynamisk indierock med existentiella texter, som antagligen träffar lika rätt för tonåringen som för den med fyrtioårskris. 7/10

Son Lux – Brighter Wounds

INDIETRONICA Få band är så skickliga på att förena organisk falsettpop med experimentell elektronika som Son Lux. Nya Brighter Wounds är inget undantag – tvärtom. Detta album, det femte i ordningen, är ett av deras starkaste hittills. Det är filmiskt, vackert och dramatiskt. Produktionen är extremt bra – trumljudet är till exempel alldeles strålande. Visst är det stundtals extremt pretentiöst, men vem har sagt att det måste vara något negativt? 7/10

Ezra Furman – Transangelic Exodus

INDIE/ARTPOP På sitt nya album tar Ezra Furman ut svängarna rejält. Att Furman experimenterar är ingen överraskning, skillnaden mellan Perpetual Motion Peoples femtiotalsdoftande pop och Day Of The Dogs smutsiga indieamericana var trots allt ofta milsvid rent musikaliskt. På Transangelic Exodus bygger Ezra vidare på musiken från de två tidigare albumen och blandar in en rejäl dos artpop. Det är en blandning som funkar utmärkt och som verkligen lyfter artistens låtmaterial. Just låtmaterialet är skivans starkaste sida – ingen skriver låtar som Ezra Furman. 9/10

Shannon And The Clams – Onion

RETROPOP På nya skivan Onion fortsätter Shannon And The Clams rota runt i femtiotalets musikskatt för inspiration. Precis som föregångaren Gone By The Dawn visar också detta album upp bandets poppigare sida – men till skillnad från Gone By The Dawn så känns resultatet den här gången lite utslätat och inte lika skarpt som vi är vana vid från Shannon And The Clams. 5/10

Linda Sjöquist –  Hogar Monocromático

FOLK Malmöbaserade Linda Sjöquist – ursprungligen från Venezuela – blandar latinamerikanska tongångar med atmosfärisk lo-fi-folk. Stundtals låter det lite som en spansk variant av Groupers mer tillgängliga låtar. Men oftast är det väldigt eget. Hogar Monocromático är ett vansinnigt vackert album som växer för varje lyssning. Etiketten Nytt Arkiv har verkligen gjort ett fynd. 7/10

U.S. Girls – In a Poem Unlimited

EXPERIMENTELL POP Torontobaserade Meg Remys projekt U.S. Girls tillhör samtidens absolut mest intressanta akter. Förra albumet Half Free var fantastiskt och In a Poem Unlimited fortsätter i samma strålande fotspår. Lekfull och experimentell distpop samsas med funkiga discoslingor, klockrena melodier och politiska texter. 8/10

White Birches When The Streets Call

DARKWAVE På sin andra fullängdare går White Birches mot en tyngre, mörkare och smutsigare ljudbild som för tankarna så smått till brittiska HYMN-favoriterna Esben & the Witch. When The Streets Call är deppsynthrock för Trump-eran. 8/10

El Perro Del Mar – We Are History

POP Sarah Assbring fortsätter att återuppfinna projektet El Perro Del Mar. Nya EP:n We Are History rör sig mellan drömsk konstpop och mullriga bastoner. Det är dovt och kargt men samtidigt fylligt och vackert. Avslutande låten ”Each Man to His Own” är så nära hon någonsin kommit en åttiotalspowerballad, fast den är givetvis fantastiskt skruvad a la hunden från havet. 7/10

V△LH△LL – Grimoire

WITCH HOUSE Stockholmska V△LH△LL härrör, vilket stavningen antyder, ur witch house-rörelsen och hör jämte bland andra amerikanska ∆AIMON till de akter som fört genren framåt i en tillvaro under medieradarn. Grimoire är en begåvad, fascinerande och förvånansvärt lättillgänlig hybrid av witch house-estetik, suggestiv electro, mörk industrial och vacker neofolk. 8/10