Jack White: Hovet, Stockholm 11/9

Jack White gör som han vill. Speciellt när han står på en scen. Att kunna släppa alla hämningar och helt enkelt göra sin grej är en sak som man alltid skall förvänta sig när man ser White live. Ett tydligt tecken på detta är till exempel att kvällen inte har någon låtlista klar från start. Han har aldrig en låtlista klar innan spelning. Bandet som kompar får efter varje låt instruktioner om vad som skall spelas härnäst under tiden som det framförs en kort trudelutt.

Att Jack White är en gudabenådad gitarrist som i sina bästa stunder kan få de äldre åhörarna att drömma tillbaka till 60- och 70-talets fantastiska gitarrlegender är ingen överdrift. Med kontrollerad feedback och distorsion funkar det delvis under kvällen, då Jack lyckligtvis har tillräckligt med populära låtar att luta sig tillbaka mot. Tyvärr väljer han denna kväll att inte använda sig av den styrka som artisten Jack White har tillgång till. Istället blir det en vilsen ledsagare som gör sitt bästa för att visa upp en blandning av sina inspirationsrötter så som Led Zeppelin, Mississippi-bluesen och drar stundtals till med en liten skvätt jazz och soul. Under långa stunder känns det som att publiken blir lika vilsen i vart kvällen är på väg likt de vitklädda tjejerna på scenen som kämpar för att hänga med i alla utsvängningar.

Om Jack White vill få oss att se att det finns ett liv efter The White Stripes så övertygade han inte särskilt bra med det ikväll. Det är en vilt famlande artist som söker sig själv. En artist som vill ha något att säga och ge mening till något eget. Men det blir också lätt att falla tillbaka till något tryggt och bekvämt. På gammal rutin vänder sig Jack under kvällen flertalet gånger mot sin trummis för kvällen som han valt att ställa längst fram på scenen. En syn som vi har lärt oss att uppskatta genom åren. Spänningen, dynamiken och samspelet från musikern bakom trummorna saknas dock. Scenen må ha varit fullt av vitt, men det saknades uppenbart lite rött på scenen ikväll.