Car Seat Headrest och Woods på Mejeriet – existentiell ångest och trivsam folkpop

Pressbild Car Seat Headrest

Pressbild Car Seat Headrest

När välsignades Sverige senast med en på pappret så bra dubbelkonsert som Car Seat Headrest och Woods? Två relativt olika band som släppt två av årets allra bästa skivor under en och samma kväll. Mejeriet har överlag gjort en imponerande vår med akter som Basia Bulat, Kevin Morby och Quilt – det här får ses som en högst värdig final på konsertvåren.

Car Seat Headrest är först ut och framför ett väldigt kort set som är i princip identiskt med det jag bevittnade för bara någon vecka sedan på This is Not a Love Song Festival i Nîmes. Bandet inleder trevande med några äldre låtar innan man sedan övergår till att i princip uteslutande spela material från senaste skivan Teens of Denial.

Publiken är lite slö och många tycks vara mer intresserade av att prata överdrivet högljutt med varandra och det är först när de nya låtarna spelas som det känns som att konserten börjar på allvar. Utöver givna nummer som ”Vincent” och ”Drunk Drivers/Killer Whales” bjuds vi på en fin version av ”1937 State Park” och en trevlig urladdning i form av ”Unforgiving Girl (She’s Not An)” innan konserten avslutas med en avskalad version av ”Stop Smoking”.

Car Seat Headrest ger ett något nervöst intryck där det är svårt att bestämma sig om det gynnar låtmaterialet eller ej. Bandet går hela tiden en balansgång där deras lite ängsliga framtoning stundtals främjar musiken genom att spegla texterna ganska väl, men även stundtals håller bandet tillbaka lite väl mycket.

Bara någon enstaka gång hade man velat att bandet la i en extra växel och bara för ett ögonblick hade man velat att Will Toledo tappade fattningen och skrek lite. Som allra bäst är konserten när Toledos röst brister i något slags målbrottsliknande kvidande andra gången han kastar sig in i refrängen ”I’ve got a right to be depressed, I’ve given every inch I had to fight it!” under ”Fill in the Blanks”.

Arkivbild. Woods. FOTO: Niklas Schmidt/Rockfoto Bildbyrå AB

Arkivbild. Woods. FOTO: Niklas Schmidt/Rockfoto Bildbyrå AB

Efter att ha hört Car Seat Headrest servera en lagom dos existentiell ångest låter Woods psykadeliska folkpop nästan vulgärt trivsam. Bandet går ut hårt och inleder med den grymma dubbeln ”Morning Light” och ”Politics of Free”. Setlisten lutar tungt mot material från senaste skivan City Sun Eater in the River of Light men vi får även höra publikfavoriten ”Cali in a Cup” och With Light and With Love-höjdpunkterna ”New Light” och ”Moving to the Left”.

När man betraktar Woods live blir det väldigt uppenbart vilka fruktansvärt skickliga musiker de är. Sångaren Jeremy Earl skiftar mellan akustisk och elektrisk gitarr, och visar vid ett flertal tillfällen prov på vilken fantastisk gitarrist han är. Detsamma gäller Jarvis Taveniere som drar ett tungt lass i skymundan.

Det visar sig vara ett genidrag att bandet på senare tid även har rekryterat Crystal Stilts– och The Ladybug Transistor-medlemmen Kyle Forester (som för övrigt släppte en mycket fin självbetitlad soloskiva i slutet av maj). Utöver att han är den enda på scen som tycks vara förmögen att kommunicera verbalt med publiken hanterar multiinstrumentalisten Forester keyboard, munspel, tamburin och saxofon med föredömligt resultat. Den ensamma saxofonen ersätter på egen hand blåssektionen som användes på City Sun Eater in the River of Light och Forester har således ganska mycket att göra.

Att Woods är ett exceptionellt liveband råder det inga tvivel om. Många av låtarna ter sig betydligt annorlunda i liveversion och bandet tycks hantera sina låtar som en löst sammansatt ram snarare än en fast struktur. Detta blir som mest uppenbart i ”The Take” där låtens avslutande halva sträcks ut över 10 minuter i vad som blir konsertens höjdpunkt. Det är främst här bandet anammar det mer experimentella och jazziga anslaget från City Sun Eater in the River of Light. Under 10 fantastiska minuter låter bandet som en folkpsykedelisk korsning mellan The Lounge Lizards och Wilco.

Den enda egentliga invändningen man kan ha mot Woods denna kväll är att bandet stundtals tycks falla in i lite väl bekväma mönster. Låtar som ”Sun City Creeps” och ”Can’t See at All” som rimligen borde vara höjdpunkter lyfter aldrig riktigt från marken. Bandet har en otroligt hög lägstanivå och möjligen är det så att mina högt ställda förväntningar spelar in lite för mycket i mitt omdöme, men det där extraordinära saknas ibland.