Grimes är tidlös. Hon är evig. Hon är ett popkulturellt monster som slukar kommersialism och avantgarde och spottar pop som är lika mycket punk. Hon är Malcom McLaren och Andy Warhol, någon som inte bara förvaltar allt finkulturen föraktar, utan dessutom säljer det tillbaka. TV-spel. Anime. Snabbköpspop. Sockervadd. Allting samexisterar med ambient, DIY och glitch i Grimes värld. Hon är kommer ur riot-grrrl-vågen men förvaltar sin ilska över patriarkatet i bubbelgumrefränger istället för trashtrummor. Hon är punk. Hon är pop.
Hennes kollageteknik är ett bevis på att vi faktiskt lever i de sista av dagar. För alla som någonsin värnat om rigida linjer och tydliga gränsdragningar, ordning och reda och strukna skjortor är Grimes monstret i garderoben. Hon gör ingen skillnad på fint och fult, subkultur eller populärkultur. Det finns inget sätt att avgöra om det är det bästa eller värsta som hänt. Grimes kommer alltid motarbeta dig. När informationssamhället slutligen kollapsar och vi sprattlar som katter i säckar kommer Grimes ridandes på toppen av vågen med en laptop i handen.
Miss Anthropocene har marknadsförts som ett konceptalbum kring gudinnan med samma namn, representativ för undergången och klimatförstörelsen. Apokalypsen kommer klädd i både tyngre trummor och större ljudbild än tidigare. Den plastiga och hemmasnickrade produktionen som gav Art Angels känslan av ett fanzine eller tumblrblog är ersatt med industriartad bas och mörka ljudvidder.
Stundtals passar det perfekt. ”My Name Is Dark”, ”So Heavy I Fell Through The Earth” och ”Darkseid” (med ett fantastiskt inhopp från PAN) får bilden av Grimes som mechaängeln som reser sig ur det söndertrasade landskapet att kännas fullt påtaglig.
Men det får också den snabbköpspop som finns kvar att skava. Bland de tyngre spåren känns de märkligt tunna och friktionslösa. Man börjar fråga sig om Grimes refränger alltid låtit såhär slappt tralliga, om man bara lurat sig själv hela tiden. Märks det egentligen bara nu, när omgivningen förändrats? Det som en gång var ett tomtebloss känns mer som en billig smällkaramell.
Och likförbannat, vad bryr sig Grimes? Hon har sedan länge omformulerat alla regler och all min kritik är hjälplöst förlegad mot hennes kulturtornado. Längst upp på flodvågen står hon och skrattar. Det är en ny tid, kompis. Bana väg för Fröken Antropocen.
[4AD, 21 februari]
