Pressbild
Det bästa med den förhållandevis lilla scenen som ryms i Södra Teaterns är att den tillåter en intim stämning mellan artist och publik. Och platsen kunde inte vara bättre vald för den personliga känsla som bröderna Anders och Jens Johansson bjöd på under torsdagskvällen när de tolkade musik av sin far Jan Johansson.
Publiken tycks till stor del bestå av släkt och vänner. På samma rad som undertecknad sitter både Jans syster och systerdotter. På scenen noterar Anders ett flertal bekanta i publiken och ger en öppen inbjudan till logen efteråt. Låtarna avlöses av komiska mellansnack och överlag är det lättsam stämning trots allvaret i musiken.
Vanligtvis är det inte jazz som bröderna fokuserat på i sitt artisteri. Anders och Jens har bl.a en bakgrund som trummis respektive keyboardist i Yngwie Malmsteens band Rising Force under 80-talet. På sina olika håll har Anders spelat i HammerFall och Jens är aktiv medlem i finska metalbandet Stratovarius. Med den bakgrunden är det fascinerande hur väl de lyckas ta vara på Jan Johanssons återhållsamma och vemodiga arrangemang av gamla folkmelodier. Anders har bytt ut trumsetet mot en kontrabas som ackompanjerar Jens piano likt Jan och Georg Riedel under inspelningarna som blev Jazz på svenska.
Med sin ikoniska status är det givetvis just Jazz på svenska som blir huvudämnet för konserten. Men i urvalet av låtar blandas de mest kända melodierna som ”Visa från Utanmyra” med ett par mycket uppskattade guldkorn. I synnerhet den ukrainska folkvisan ”Bandura” och ”Sinclairvisan”.
Vad som slår mig är hur trogen deras tolkning är sin förlaga – vilket inte är konstigt med tanke på den personliga koppling de har till musiken. Det ger konserten en sån stark betydelse och jag tror aldrig jag har fått en så stark upplevelse av musiken tidigare trots otaliga lyssningar på Jans LP: s. Istället för virtuosa utsvävningar i improvisation läggs fokus på melodierna som det finns så mycket att hämta ifrån. Konserten belyser inte bara Jans arrangemang som gett oss en bild av ”svensk jazz” utan även den fantastiska låtskatt som är folkmusik.
Blandningen av svenska och ryska folkmelodier ger en meditativ känsla i lokalen i kombination med ljussättningen som skapar ett slags skimmer i växlande färger på scen. I linje med Johanssons inspelningar känns det som att något åldrat frammanas och ges nytt liv.
Kvällen avslutas med en Johansson-esque version av Merit Hemmingsons ”Jämtländsk Brudmarsch” där hennes något proggiga gitarrer och keyboard skalas av till det kontemplerande melodiösa som kännetecknat konserten som helhet.
