Shitkid eller Åsa Söderkvist har verkligen inte legat på latsidan när det kommer till att pumpa ur sig nytt material de senaste åren. Och visst kan man tänka att kvantitet försämrar kvalité och undra hur mycket en artist egentligen kan utvecklas på de typ fem åren som Shitkid varit aktiv?
Tydligen väldigt mycket.
Det har synnerligen hänt mycket sedan vi hörde den pixliga sovrumspunken från Shitkid första gången, jag tänker framförallt på debutalbumet Fish. Den nya plattan, Duo Limbo/Mellan himmel å helvete tar sig an en helt ny ljudbild. Soundet är välproducerat och sofistikerat men den där lunkande skit-ner-dig-känslan finns onekligen kvar. Lite samma händelseförlopp som när Ramones spelade in en platta med pop-producenten Phil Spector i slutet av 70-talet.
Det var i samband med deras spelning på SXSW-festivalen förra våren som ShitKid och den relativt nyrekryterade medlemmen Lina Molarin Ericsson hann med att tillbringa några dagar i Los Angeles och spela in nytt material tillsammans med det legendariska bandet The Melvins och Paul Leary från Butthole Surfers. Och visst hör man influenserna från de gamla skränrockarna, särskilt i karaktären på den metall-distade gitarren. Men det är absolut inget tal om någon överkörning, tvärt om. Bandet har snarare sugit ur det de vill ha och lämnat resterna.
Albumet innehåller totalt tio låtar, eller ja snarare fem eftersom att hälften egentligen är samma spår men dubbade till svenska eller vice versa. Det är inget tvivel om att låtarna funkar lika bra på engelska som på svenska men jag fattar inte riktigt varför man väljer att lägga båda versionerna på samma platta? Det kan leda till att man som lyssnare utser en vinnare av versionerna istället för att ta låtarna till sig. Det gjorde i alla fall jag.
Spåren ”Örnar över Amerika” och ”Vredesterapi” får en riktigt fin skjuts på svenska. Texter som ”tio hunkar som får plats där bak, jag kanske plockar upp en kille till” eller bara ordet ”vredesterapi” är fullkomligt genialt och får en helt annan tyngd på svenska än de engelska versionerna. Jag gillar att Shitkid utmanar och skriver på svenska och jag hoppas att det finns mer, var det nu kom ifrån.
Plattan i sin helhet har en sjukt nice vibe. Samtidigt som det är Shitkid i ny tappning finns en en nostalgisk 90-tals-skatepunk-känsla som är fruktansvärt trevlig att ha i öronen. Det finns onekligen anledning att nämna band som L7, the Runaways och Dinosaur Jr i detta sammanhang. Det känns också skönt att någon ung och fräsch vill axla den här musikgenren som mer och mer består av endast gamla förlegade gubbar.
